Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bråda dagar med dubbla förlossningar

Oj, oj, oj. Det har varit bråda dagar på slutet.

Annons

Man kan säga att jag har varit med om två förlossningar. Den ena en bildlig och den andra en bokstavlig.

För en vecka sedan kom vårt första barn. En stabil dotter, 51 cm lång och 4500 gram tung. Och i onsdags hade nya säsongen av Draknästet premiär, ett program som jag är producent för. Ett skarpt 58 minuter långt program.

Givetvis går det inte att jämföra de två händelserna egentligen. Och jag kan även tillstå att göra liknelsen av produktionen av ett TV-program jämfört med att föda ett faktiskt barn är fånigt.

Men likväl går det inte att komma ifrån att jag slagits av att många känslor och faser är liknande. Under bägge processerna oroas och gläds man. Man jobbar och kämpar för att förutsättningarna för slutprodukten ska bli bra. Och stoltheten är påtaglig i bägge fallen.

I månader har jag förberett för den här perioden. Jag har skruvat ihop barnsäng och fixat plats för en ny medlem i familjen. Jag har tagit hand om min gravida fru och kokat Oboy och köpt skumtomtar sent på natten när hon skrikit efter det. Jag har klippt och tagit beslut om hur programmet ska se ut. Och jag har lugnat nervösa entreprenörer och coachat mångmiljonrika drakar.

Men när ett program väl är klart för världen att beskåda så är allt arbete klart. Jag kan bara hoppas att alla andra tycker om det lika mycket som jag själv gör. Medan känslan med bebisen är precis tvärtom. Nu börjar istället allt arbete. Och med bebisen skiter jag i vad andra tycker. Det enda persons kärlek som jag bryr mig om är min egen till henne. Det kvittar om någon annan älskar henne. För jag kommer att göra det livet ut.

Men som sagt. Stoltheten är på många sätt den samma. Världens vackraste lilla dotter skulle inte finnas här om inte jag fanns. Ok, Draknästet hade kanske blivit producerat utan mig, men det hade i alla fall inte sett likadant ut. Och det gör att jag dessa dagar går med huvudet högre än jag gör vanligtvis.

Lite storslaget kan man säga att bägge slutprodukterna ger mig bevis på att jag gör något. Att min egentligen betydelselösa existens faktiskt har ett syfte och att jag gjort något. Och att det jag gjort och gör kanske till och med är något bra.

Så när jag i onsdags slog mig ner i soffan framför premiärprogrammet mådde jag oerhört bra. Det jag såg på TV-rutan gjorde att jag blev fylld av en varm känsla. Jag blev kanske till och med lite kaxig.

Men någon sekund senare vände jag blicken mot det lilla livet som låg i min famn. Och då försvann alla TV-program i världen. För likt alla föräldrar så är känslan av att se sitt barn det största. Två resultat jag bidragit till att de finns.

Så lika. Ändå så olika.

Mer läsning

Annons