Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Avsked – Fint om döden och ödet

/

”De vill tillbaka dit de föddes” konstaterar en gammal man och syftar på ett par laxar som kämpar sig upp för strömmen. Huvudpersonen Diago nickar igenkännande, som om det vore en allmängiltig längtan för alla sorters arter på jorden. Även människan.

Annons

Själv har han nyligen lämnat en misslyckad karriär som cellist i Tokyo och flyttat hem till barndomshålan Yamagata med sin fru.

Det är en förvirrande tid. Han säljer sin dyra cello och frigör sig samtidigt från någonting som aldrig riktigt var hans dröm, utan snarare faderns. Av en slump och som mot sin vilja får han i stället jobb på ett litet företag som ägnar sig åt liksvepning, ett yrke som är så skämmigt att han inte ens vågar berätta om det för sin fru. Men allt eftersom växer respekten för både yrket och de döda, något som också är filmens styrka. Det är en fin film om döden och ödet.

Men det finns en annan sida av Oscarsbelönade ”Avsked” som drar ned betyget. Den roliga sidan. Där Diagos uppsyn är som ett naivt barn på upptäcksfärd, med överdrivna rörelser och ständigt stora ögon. Eller där han iklädd vuxenblöja måste låtsas vara ett lik när hans chef ska spela in en instruktionsfilm. Att avdramatisera döden med några spridda inslag av buskis harmonierar inte med filmen i övrigt.

Emma Ågrahn/TT Spektra

Mer läsning

Annons