Annons
Vidare till ltz.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Wikander håller stilen i sista delen om Sigrid Trasmatta

”Tänk dä för nu. Du ska vete att ni ä släkt.”

Den kryptiska varningen som Sigrids mor Anna låter undslippa sig i "Sigrid – blod är tjockare än vatten", är det närmaste Sigrid kommer svaret på frågan vem som är hennes far. Sigrid tror att Martin är hennes kusin men det är alltså värre än så. Martin är hennes halvbror liksom Sigrid är halv med alla sina syskon, inklusive ytterligare en Martin, den yngste.

Nu avslutar Ann-Marie Wikander sviten med Sigrid Trasmatta, men de som verkligen vill lära känna Sigrid rekommenderar jag läsning av alla fyra delarna. Det är svårt nog ändå att hålla reda på personerna och hur de är släkt. Obegripligt är att modern närmar sig det förbjudna ämnet när Sigrid är lyckligt nygift med Gustaf. På kartan finner jag byarna norr om Strömsund, Lidsjöberg, Gärdsnäset och det i halvkvädna visor omnämnda Ringvattnet, varifrån det röda håret härstammar. De finns i verkligheten och skulle kunna bli litterära turistmål.

Sigrid som fick kämpa med alla anspelningar på hårfärg, fräknar och att vara oäkting, hon som fick bära skammen, hur kunde hon upprepa samma sak med Lill-Greta, barnet som kom till genom en våldtäkt? Historien upprepar sig, kulturen är stark. Det var 40-tal när vi skildes sist och det såg illa ut för Sigrid. Änka med två barn och i princip hemlös sneglade hon på det mörka vattnet. Inte kunde Ann-Marie Wikander lämna henne där.

Nu är det 2005, Sigrid är i 90-årsåldern och bor i lägenhet i Ström. Utifrån gamla fotoalbum lever hon sitt liv i repris. I föräldrarnas finns vykort som bröderna skickat söderifrån, dit de åkte på jobb och blev kvar. En gruppbild från moderns 50-årsdag, då Sigrid var 30 väcker minnen. Slåtter och fest i OlOlssas. Beredskapstiden. Återbesöket på den förfallna fäboden, där Sigrid arbetat i 50 somrar blev vemodigt. Sigrid sörjer att det inte finns något kort av den älskade Gustaf. Gunnar, hans bror påminner om honom och det blir en frestelse för Sigrid. Gunnar har hustru och barn men börjar hjälpa henne med karlgöra och blir alltmer intim och krävande. Sigrid flyr till ett arbete på en frisersalong i centralorten, det var kanske hennes bästa tid funderar hon nu. Men livet hade ännu en stor sorg i beredskap för henne och Sigrid rannsakar sig själv. Inte har väl hon sagt till sina barn att de inte dög? Det var ju hon som inte dög. Inte heller kommer hon Greta nära, dottern som ärvt sin fars klärvoajans. Men att Greta ser och vet, det är Sigrid säker på.

Min egen mormor trallade på baler och sjöng psalmer vid dödsbäddar, min farmor slet och kände sig fri på fäboden, min mamma var en horunge, Sigrid är en del av min historia och bylivet fortsatt min identitet. Tack Ann-Marie Wikander för att du skrev om Sigrid.

Den stora berättelsen, urbaniseringen, moderniteten som rusar fram och landsbygdens utarmning tar ibland överhanden på bekostnad av persongestaltningen. Kvinnorna är tydliga, männen mer som skuggor. Ann-Marie Wikander har hållit stilen, de korta meningarna, ordknappheten i dialogen, genom hela sviten. Språket som bär kulturen och som trots allt lever kvar.