Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Wiehes tretton sånger berör djupt

Annons

Vem skulle inte vilja ha en orkester i vardagsrummet som när livet slås i bitar målar rummet med melankoliska basgångar, raspande trumvirvlar, riviga riff eller ett lika entonigt som evigt pianoklink? Som gör alla känslor lite mer uthärdliga eller i alla fall artikulerade än de just då är?

Just det entoniga pianot där två musiker turas om att trycka ner samma tangent gång på gång på gång blir en väldigt tydlig bild av smärtan som "Sånger från en inställd skilsmässa" inleds i.

Musik/dansteatern baseras på Mikael Wiehes självbiografiska album med samma namn. Albumets tretton låtar utgör berättelsens linje. När hans hustru Maya lämnar honom efter 20 års äktenskap skriver han sånger som beskriver smärtan, sorgen, uppgivenheten och vreden i att bli lämnad. Men som titeln ger en ledtråd om ställs den här skilsmässan in.

Scenen rymmer två sångare, tre dansare och fyra musiker. Berättarjaget turnerar mellan de båda sångarna, Åsa Fång och Andi Almqvist – den senare röstlik Mikael Wiehe – och de tre dansarna. Det är ett fint grepp och löser upp ett hon och ett han, blir i stället till den som lämnar och den som stannar. Den som stannar kvar inom hemmets fyra väggar. Det är där vi är. Bland kartonger, böcker, telefoner, hårfönar, blomkrukor, stolar, bord. Allt det där som utgör ett hem och som vid en bodelning separeras som grenarna i ett näste, saker som vant sig samman och utgjort delar i en helhet blir återigen separata enheter, svävande i ett tomrum.

Som i sången "Skridskoprinsessan" där väggarna blir ömma och genomskinliga, reglarna lyser igenom och dansaren Patrick Bragdell svävar i fönstret till Åsa Fångs röst: "Isen är så tunn så tunn / Hon måste snurra runt och runt / Annars kan hon falla ner i det mörka kalla". Här, i den mest udda av sångerna, gifter sig sång, dans och musik som allra bäst, troligen för att dansen får mer eget utrymme. Lite för ofta tycker jag att den ingår i en väloljad helhet och blir mer av en del än synlig i sin egen rätt. Scenografin har också sin egen koreografi där flyttkartonger kryper tätare ihop kring sångaren Andi Almqvist och samtidigt skyddar honom och stänger in honom.

Sammantaget är det, mina invändningar till trots, en mycket berörande uppsättning som lyfter fram allvaret i kärlek, gemenskap och vardag mellan två människor.

Läs också:

Astronomi för poeter och älskande

Finstämt om när svenskarna var invandrare

Saknar det sårbara i skrattsalvorna

Annons