Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

White lyckas knyta ihop säcken

(XL Recordings/Playground)
Bästa låt: "High ball stepper"

Annons

Jack White gick nyligen ut och bad om ursäkt. Till typ alla. I en intervju med Rolling Stone hade han lyckats förolämpa inte bara sina gamla ärkefiender The Black Keys utan även Lana Del Rey, Adele, Duffy och producenten Danger Mouse. Jack White har blivit kallad rockens framtid så länge att den där framtiden sedan länge blivit dåtid. Något som inte verkar ha påverkat hans självbild, det var nämligen inte Jacks fel att han kallat alla andra musiker för sopor, utan mediernas.

När den här grabben nu släpper sitt andra renodlade soloalbum är det alltså befogat att ställa ganska höga krav. "Lazaretto" är en skiva där alla dörrar står på vid gavel. Jack White har länge hämtat inspiration i en lång rad genrer, men här blir det tydligare än någonsin. I låtarna möts rock, bluegrass, blues, folk, visa, jazz, ja till och med funken smyger in på ett hörn. Det borde vara vidrigt, men med sin unika känsla för sound lyckas den audiofile Jack White ändå knyta ihop säcken.

Lyssnar man på albumet från början till slut fungerar genreutflykterna bra. Även om de lugnare låtarna knappast tillhör det bästa han skrivit är det skönt att få vila ut mellan de virtuosa gitarrattackerna. Dessvärre saknas en riktigt stark singel. Bäst på skivan är talande nog den instrumentella riff-festen "High ball stepper".

Carl Cato/TT

carl.cato@tt.se