Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

White Lies är missförstådda

/
  • Medlemmarna i White Lies har haft siktet inställt på en artistkarriär länge. ”Folk verkar tro att vi slog igenom över en natt, men vi har slitit för det här ända sedan vi var 15” säger sångaren Harry McVeigh. Foto: Steve Gullick

De jämförs ofta med Joy Division. Men Hultsfredsaktuella White Lies har få likheter med ett av pophistoriens mörkaste band, enligt sångaren. – I vår musik finns det ju hopp, säger Harry McVeigh.

Annons

På papperet ser det ut att ha gått fort. Så sent som i januari i år släppte Londontrion White Lies sitt debutalbum ”To lose my life”. Nu hyllas de av musikkritiker från hela Europa och spås bli lika stora som fjolårets skotska pophajp Glasvegas.

Men de drygt 20-åriga killarna som träffades redan under skoltiden i stadsdelen Ealing har haft siktet inställt på en artistkarriär betydligt längre än så. Harry McVeigh suckar på telefon från hemlandet.

– Folk verkar tro att vi slog igenom över en natt, men vi har slitit för det här ända sedan vi var 15, säger han och fortsätter:

– Vi har skrivit låtar och turnerat konstant. Till slut kom belöningen.

Ett tag kändes det så motigt att medlemmarna i Fear Of Flying, som de kallade sig de första åren, funderade på att lägga ner. Men så bestämde de sig för att testa en sista utväg.

– Vi började göra musik för oss själva och slutade försöka låta som det som var inne i England just då. Paradoxalt nog var det efter det som det lossnade.

Mitt bland alla färgglada, new age-inspirerade, popband stack White Lies nya nedtonade stil ut. Fortfarande klär sig medlemmarna helt i svart när de står på scenen.

– Londons musikliv hade börjat handla mer om vad man hade på sig än vad man spelade. Vi ville att folk skulle fokusera på, och bedöma oss efter, våra låtar i stället.

White Lies musik beskrivs ofta med ord som just ”mörk” och ”svart”. Flera av texterna på ”To lose my life” handlar om döden.

Bandet har jämförts med postpunkpionjärerna Joy Division, vars sångare Ian Curtis hängde sig i början av 80-talet. Det är dock en beskrivning som Harry McVeigh sätter sig emot.

– Det är så klart en komplimang, jag har stor respekt för Joy Division. Men jag tycker inte att vi är särskilt lika.

– De var mer industriella, kalla och morbida i sitt sound. I vår musik finns det ju hopp.

Han medger att medlemmarna känner sig aningen missuppfattade av pressen.

Visst fascineras de av livets förgänglighet, men de är knappast deprimerade och lider inte av någon dödsångest.

– De känslor som förknippas med döden är mäktiga. Vi tycker det är intressantare att skriva om svåra än om glada stunder.

– Sedan har ni journalister hakat upp er på de svarta texterna. Ni glömmer den upplyftande musiken, förmanar han.

Vad tror du är nyckeln till White Lies framgång?

– Det jag nämnde precis: kontrasten. Vi gör poppiga låtar med allvarliga ämnen. Vi visar att det är okej att tänka på sådana känslor.

Mer läsning

Annons