Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vykort från naboland i juli

E6:an genom Bohuslän måste vara världens längsta vägbygge. I tid räknat alltså.

Annons

Vägverket spränger och spränger, men bara några kilometer i taget, när det är tid och pengar över. När jag jobbade på ambassaden i Oslo för 20 år sedan, talades det mycket om att det bara var en tidsfråga innan den ”skandinaviska linken” skulle stå färdig.

Beslutsfattarna i Stockholm och tjänstemännen på vägverket i Borlänge tycker tydligen att det här är en lokal vägstump som det inte är så bråttom med. Precis som Öresundsbron en gång sågs som en lokal trafikfråga för Malmö. Nu har vägverket slagits ihop med banverket som tagit tolv år på sig att bygga en tunnel genom Hallandsåsen. Den är inte färdig än.

Under tiden har norrmännen byggt hundratals vägtunnlar och även färdigställt sin del av sträckningen av E 6:an. Man får slänga i ”bompengar” på ett par ställen, men fram kommer man. Det här säger en del om de alltjämt haltande relationerna mellan brödrafolken, men också om hur norrmännen kommit ikapp och, på en del områden i alla fall, sprungit om de makliga svenskarna.

Vägen kan i och för sig göra detsamma. När man kommer till Oslo finns det ändå ingen plats för bilen. Norge har massor av olja, men myndigheterna avskyr bilar. I ”oljebyen” Stavanger var det totalförbud för bilar så sent som i vintras. De norska städerna ligger inklämda mellan bergen och är ytterst känsliga för luftföroreningar.

Priserna är skyhöga , så planera din semesterresa noga. Ta gärna med mat, dryck och – tält. Det är svårt att hitta något logi under tusenlappen. Det går att köpa en flaska vin, men det är inte lätt att hitta ett ”vinmonopol”. En hjälpsam dansk lotsade mig fram till ett med hjälp av GPS-en på sin mobil! Undra sedan på att hembränning är en norsk nationalsport.

Åk kollektivt i Oslo och fortsätt med tåg inåt landet, så långt det går. Själv åkte jag för första gången ”Bergensbanen” över Hardangervidda. Vidunderligt vackra vyer! Bergen, som är Norges näst största stad, gör ett litet bedagat intryck. Desto mer sprudlande är Stavanger, centrum för en stor del av oljeverksamheten i Nordsjön. Till Stavanger kommer man med ”kystbussen” som får färja flera gånger. En vacker tur, men inget mot båtutflykten på Lysöfjorden.

Norge har vänsterstyre. Jens Stoltenberg leder en regering bestående av Arbeiderpartiet, Socialistisk Venstre och Senterpartiet (ej att förväxla med vårt nyliberala centerparti). Ekonomin är stabil och sysselsättningen hög. Många svenskar har på senare år fått jobb i Norge. Navet kring vilket det mesta rör sig är oljan, men det 40-åriga oljeäventyret är värt en egen krönika.

Utrikespolitiskt är landet en trogen Natomedlem. Med stora ekonomiska intressen i Arktis och med landgräns mot Ryssland är inget annat att vänta. Norge ställer upp med ungefär lika många soldater som Sverige i Afghanistan, stationerade i samma del av landet som svenskarna.

Även i Norge talar man om kriget i Afghanistan i förskönande termer. Det är inget krig, det är en ”insats” eller ett ”engagemang”. Och när fyra norska soldater kom hem i kistor, krävdes upprört att förövarna skulle ”efterforskas”, som om det rörde sig om ett brott eller en olycka som drabbat oskyldiga norrmän.

En skribent i Stavanger Aftenblad vänder sig mot detta synsätt, och varnar för att låta kriget bli en normal del av tillvaron. Han frågar sig hur många av de norska soldaterna som har känslan av att de försvarar Norge genom att slåss mot talibanerna i Afghanistan. Politikernas svar är lika diffusa i Norge som i Sverige.