Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vivianna Kuhnke

Vivianna Kuhnke (Vivi), Stockholm, har avlidit, 75 år gammal.

Annons

Under sin yrkesverksamma tid var hon gymnasielärare, huvudsakligen i Strömsund. Hon var gift med konstnären Dietz Kuhnke, bördig från Tyskland, död 1977. Närmast anhöriga är deras dotter Anna Märta Kuhnke och sonen Johannes Bah-Kuhnke, båda med familjer.

Vivi var född i Billsåsen, mitt i den jämtländska skogsbygden mellan Storsjön och Oviksfjällen. Fadern var folkskollärare och Vivi var en i en stor syskonskara.

Efter studentexamen vid Östersunds läroverk kom Vivi till Uppsala och utbildade sig till gymnasielärare. Hon fick så småningom tjänst vid gymnasiet i Strömsund med latin och tyska som huvudämnen. Hennes forna elever bevarar i varmt minne hennes sätt att undervisa och hennes demokratiska livshållning. Många av dem höll kontakt med sin gamla lärare ända till hennes allra sista tid.

Hon stödde det internationella engagemang som på sin tid gjorde Strömsund till något av en metropol för grupper av både unga och gamla världsförbättrare. Samhället blev under några år platsen för en av Sveriges mest livaktiga Vietnamgrupper. Vivi lyckades bygga upp en broderskapgrupp i kommunen. Hon var ledande själ i Kyrkornas ekumeniska u-vecka som i just Strömsund blev en viktig årlig händelse Hennes politiska engagemang var kontroversiellt bland de gammaltroende. Det smärtade henne djupt men fick henne ingalunda att dra sig ur.

Vivi bevarade genom hela sitt liv substansen i den pietistiska fromhet som var arvet från Billsåsen men som i hennes fall var utan fromleri eller dogmatiska gränsdragningar. Hon kunde aldrig tänka eller tala dömande om någon människa. Hon gjorde aldrig någon skillnad mellan hög och låg. Hon kom att äga mycket av den vishet som förmår genomlysa trassliga konflikter och förstå bakgrunden till människors destruktiva beteenden.

En gång besökte hon ett koncentrationsläger från nazitiden, beläget i det dåtida Östtyskland. En ciceron vägledde och övervakade lärargruppen. Till dem anslöt sig en mängd tyska besökare som också ville höra. Alla var djupt upprörda av allt ohyggligt som ägt rum på platsen. Någon sa: ”Det måste sägas någonting nu. Vi behöver ord. Ord!” Vivi tvekade, men höll sedan ett improviserat tal på skönaste tyska. Ingen av dem som hörde det talet lär kunna glömma det. Hon talade klart och osentimentalt om respekten för livet, om plikten att inte glömma det fruktansvärda och vara medveten om mörkret i människan. Hon talade om sorg som kan förvandlas till en konstruktiv kraft i livets tjänst. Alla grät. Mest av alla den tyska ciceronen.

I den stunden framstod hon inför alla som den betydande människa hon var. Det var annars ytterst sällan hon talade offentligt. Hon var en människa som behövdes av många, särskilt i stunder av kris. Det finns ett ljus i mångas minnesbilder av Vivianna Kuhnke.

Bo Nylund

Teol. dr. Uppsala

Mer läsning

Annons