Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vinkelskottens mästare

Annons

Arbetarrörelsen har alltid haft sina moraliska samveten och i brist på bättre vill jag nog kalla Birger Norman ett sånt, även om han själv säkert hade värjt sig.

Norman var noga med orden; höll reda på språket, både sitt eget och andras. En gång, det var i tidningen Arbetet efter Ernst Wigforss’ död, redde han ut skillnaden mellan ideolog och teoretiker. En teoretiker är sysselsatt med att tänka, blir aldrig färdig. En ideolog har tänkt färdigt och därmed också fått ett system att försvara, ansåg Norman.

Själv var han både lyriker, dramatiker, folkbildare och krönikör. Med ”Ådalen 31” visade han också mästerskap i den svåra genren litterära samhällsreportage. Den som tror att det räcker med att ha sett Bo Widerbergs film med samma titel har missat mycket.

I närmare tre decennier fyrade han också regelbundet av sina Vinkelskott i Metallarbetaren som blev lästa långt utöver tidningens givna läsekrets. 

Då vänstervågen skummade som värst och vållade stor irritation i LO-borgen skrev signaturen Struve (mycket saknad även han) på Aftonbladets ledarsida att Norman var den ende som kunde kritisera Rörelsen utan att beskyllas för att vara agent för Mao.

Förklaringen låg i en grundläggande hemhörighet som student- och kulturvänstern saknade, men säkert var det också en fråga om ton och ordval.

Birger Norman drämde sällan till med storsläggan. Han behövde inte; klartext utan förenkling eller förgrovning var hans strävan. Och formuleringarna kunde nog svida ändå. Inte ens den mäktige Gunnar Sträng slapp undan. Efter ett pösigt uttalande inför näringslivets toppar på Arosmässan 1969 om ”omogen kart” och ”skägglösa ungdomar” tyckte Norman att strängen tappat sin klang och numera i stället lät som ”en murrig ulltråd över en margarinlåda.”

Men Birger Norman var först och främst ändå lyriker. Hans bästa dikter lägger en vemodig ton över hans ungdoms Ådalen. Med samlingar som ”Utanikring” och ”Speleka” visade han dessutom vad väl ingen hade trott att det inte bara gick att nå imponerande upplagor utan också kunde skrivas stor poesi på hans eget ådalsmål. Bättre har nog ingen diktat på folkmål sen Frödings dagar. Normans nostalgiska hyllning till trettiotalets radio är klassisk: Dä tjep å knastre däri trettitalsradion / Men dä va ju na å höre. / Man sett här i välfärdssmöre å saknen. / Vare föredraga sä vare / Int na fjaskprat å hörrödu.

Bra texter är tidlösa. Ändå hör Birger Normans författarskap till dem som i dag riskerar att glömmas bort.

Men på våra bibliotek finns de ju, både vinkelskotten och det övriga. Och den som beger sig dit och lånar hem ska bli varse att mycket fortfarande har en förbluffande aktualitet. Somligt kunde faktiskt lika gärna varit skrivet nu, som inlägg i vänsterns eftervalsdebatt