Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vilse i Freuds drömvärld

/
  • Med hjälp av innovativ figurteater och trion Die Freuden guidar Jonas S Nerbe genom Freuds drömvärld.

Detet. Jaget. Överjaget. Libido. Det undermedvetna. Och så vidare. Programbladet till ”Freuds cigarr” påstår att Freud är på väg ut. Och kanske är det så. Men det är inte precis som om han skulle ha passerat rummet obemärkt.

Annons

Ideerna är en del av det kollektiva medvetandet och rör sig fritt runt bland folk som aldrig någonsin snuddat vid en divan.

För några år sedan besökte Stockholms musikteaterensemble Östersund med enmansmusikalen ”Jag, William” om William Shakespeare. Igår kväll var det alltså dags för ett återbesök med ”Freuds cigarr”, också det en enmansmusikal om en välkänd död man som påverkat sin eftervärld.

Jonas S Nerbe gestaltar Freud och ett rätt stort persongalleri med hjälp av innovativ figurteater som bär regissören Andreas Boonstras signum. På scenen finns också trion Die Freuden på violin, bas och piano. Violinisten Sara Kihlman Wibe gör också Freuds svägerska Minna som han när ett undertryckt (?) sexuellt begär till. Jag får då och då känslan av att uppsättningen skapades för ett intimare sammanhang. Vissa saker hamnar i skymundan och ibland önskar jag att jag haft en teaterkikare i väskan.

Jag uppskattar starkt figurteatern: en stor penis bakom en marmorbyst, finessen i att Freuds läromästare är ett skrynkligt papper som kan knövlas ihop och stampas på i ett symboliskt fadermord, psykoanalysens förgrundsgestalter (Jung och gänget) som små pappfigurer Freud styr och ställer med på sitt skrivbord likt ett barns lek med dockor. Patienten Irma som sedesam klänning på galge känns däremot mest som en klänning på en galge, medan en liten pojkpyjamas på förbjuden vandring får liv.

Uppsättningen bjuder också på flera andra roliga regigrepp. En eloge till mannen på tredje raden som efter försiktig allsång själv ställde sig upp och sjöng ”Jag vill ha sex, sex sex” på uppmaning från scenen. För övrigt en av de sånger som verkligen fastnar.

Uppsättningen har formen av ett drömspel, vi följer Sigmund Freud i analyssituationer, genom drömmar, teoribildningar, möten med kollegor och barndomsminnen. Situationerna glider i och ut ur varandra och symboler kopplas mot varandra i olika lager.

För mig är det hela alltför ofta alltför trevande. Jag har svårt att förstå vad syftet är. Vad vill Nerbe och Boonstra?

Programbladet ger några svar: en fascination för en man och hans idésystem som inte alltid är så poppis i samtiden. En vilja att teckna ett mer nyanserat porträtt. Gott så. Men jag fångas bara delvis av Freuds drömvärld.

I slutscenen blir jag verkligt berörd av människan Freud. Kanske var det dit de på krokiga omvägar ville komma? Vad vet man. Egentligen ingenting.

Malin Palmqvist

Mer läsning

Annons