Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vill inte se verkligheten

Annons

Med förra vinterns kaos på järnvägen i färskt minne är det dags att fundera över hur det ska gå i vinter. Om det väder som kommer vet vi inget. Men förra vintern var hård framförallt för södra Sverige. Den var däremot inte helt onormal i Norrland, utom i kustlandet, där månader av oavbrutna minusgrader och väldiga snö- mängder inte tillhör det vanliga.

Stockholms landshövding, Per Unckel – en gång moderat minister – har nu lagt fram en rapport om saken. Genomgången är ambitiös och ett förslag som krisberedskapsövningar låter välbetänkt. För trots allt var ju järnvägssektorn den sektor som klarade förra vintern allra sämst.

En sak slår dock Unckel fast omedelbart. Marknadsöppningen har inget med saken att göra. Ingen aktör inom sektorn har den åsikten, skriver han, och hänvisar till att det minsann var en svår vinter också 1965–1966, då gamla SJ styrde och ställde. Han bortser helt från de svarande aktörernas egenintresse. Han bortser helt ifrån att det är just erfarenheterna från 65–66 som slumpats bort i avregleringens spår. Då drogs slutsatser som höll i decennier. Han påpekar själv att Banverket efter den något lindrigare snövintern 2001–2002 däremot inte genomförde de åtgärder som då ansågs behövas. Det är inte konstigt då hela sektorn samtidigt delades upp.

I vintras saknades ploglok för att ingen tidigare velat betala, snöröjare upphandlades på dagtid för att ingen förstod bättre, avisningslokaler användes inte därför att de var för dyra för uppdelade bolag. Men Unckel ser inte – för han är marknadstroende. Faktum är att både resenärer och stora godskunder fick vad de betalade för. Avreglering kan ge lägre priser, men enorma kostnader när det tar stopp. Det vet efter förra vintern även godskunderna, som tillhör avregleringens tillskyndare. Däremot tror jag inte att dessa ännu förstår att det också ger lägre effektivitet på spåren. Resenärerna bär inget ansvar, men risken är att de väljer bort tåget i framtiden. Det är som den avreglerade finansmarknaden. Den är effektiv så länge inte krisernas kostnader räknas in.