Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vikingatid anno 2009

/
  • ”Jag har sett Arnljot många gånger nu. Trots det hittar jag nya saker i år. Och det stinger till i mig i de sorgliga partierna. Språket är moderniserat på sina ställen men inte med konsekvens. Själv kan jag faktiskt sakna den ursprungliga högtravande texten ibland”, skriver Malin Palmqvist om årets uppsättning av Arnljot.Foto: Håkan Luthman

– Vikingatiden idag är inte vad den var för 100 år sedan, konstaterar Arnljotspelens invigningstalare Anders Hansson, chefsarkeolog och förste antikvarie på Jamtli. Han har så rätt.

Annons

När Arnljot spelades av amatörer vid Stocke på Frösön för första gången för hundra och ett år sedan såg vikingatiden annorlunda ut än den gör nu. Och än den kommer att göra om hundra år.

Jag tänker på det när jag ser kostymerna i den ljusa och nästan overkligt varma sommarkvällen: lager på lager av arnljotkostymörer som satt sitt avtryck på spelet. Mönster och färgkombinationer som andas olika decennier. Några som ser mest vikingatida ut i mitt tvåtusentalsöga men som säkert kommer att vara så 1999 om fyrtio år.

Nuets skenbara neutralitet jämfört med dåets datering. Och så där är det med hela spelet också. Wilhelm Peterson-Berger tänkte vikingatid och skrev in sin tids nationalromantik och hyllning till den frie, starke hjälten (drag som i och för sig lätt går att hitta i rätt många hollywoodproduktioner av idag). Samerna bär drag av sagofolk och får vara representanter för den andre.

– Men de stora berättelserna är alltid desamma, kärlek, längtan och död det har alltid funnits, säger Anders Hansson i sitt inledningstal. Och allt det där finns också i vikingadramat Arnljot.

En mor som lägger sitt livs alla besvikelser i sonens famn på sin dödsbädd. Julia-och-Romeo-dramat där omständigheterna hindrar de två unga älskande från att få varandra. Och Arnljots stora dilemma: frihet till varje pris kontra viljan att vara en del av något större.

Jag har sett Arnljot många gånger nu. Trots det hittar jag nya saker i år. Och det stinger till i mig i de sorgliga partierna. Språket är moderniserat på sina ställen men inte med konsekvens.

Själv kan jag faktiskt sakna den ursprungliga högtravande texten ibland, hör ätt som en skugga bakom släkt och annorstädes bakom någon annanstans. Men kanske är det ändå rätt väg att gå om man vill hitta en ny publik. När den högtravande texten krockar med actionscenerier blir intrycket ibland nära det ofrivilligt komiska. Gladast blir jag när den ursprungliga texten är så levande som den så ofta är.

Många av amatörerna gör fina skådespelarinsatser. Maud Henrik-Jonsson gör vikingamodern Unn till en mångsidig människa med helhet och svagheter. Jag gillar också Patrik Anderssons bratslemmiga Gudfast. Hanna Bengtsson gör en självklar Vaino. Både Linda Åkergren som Gunhild och Henrik Ögren som Arnljot fungerar väldigt bra i sina roller.

En viktig beståndsdel i en uppsättning som Arnljot är statisterna och gruppscenerierna. Här drar uttrycket ibland åt det stiliserade med samfällda poser en intressant utveckling.

Drömscenen som börjar något trevande blir mycket snygg när de drömda trollas fram ur statistmassan.

– Och ni hörde rätt, jag sa spelplats, jag sa inte villaområde (applådpaus) inte så länge jag lever i alla fall, avslutar Anders Hansson sitt inledningstal.

Och man kan inte annat än hålla med. Inte när de mäktiga fjällen är så sagoblå och sunden och skogarna så solglänsta som de beskrivs i Arnljots ”Hit har jag längtat”-monolog och som de är på torsdagens premiärkväll. Hålla med och hoppas att lägdan blir en spelplats som används oftare och av fler.

Mer läsning

Annons