Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Videocracy

Bio Regina

Filmrecension: Videocracy

Genre: Dokumentär

Premiär: 28 september 2009

Regi: Erik Gandini

Speltid: 1 tim 24 min

Censur: Barntillåten

Annons

Betyg: 3 Sverigeitalienaren Erik Gandinis ”Videocracy” har framställts som en kritisk granskning av Silvio Berlusconi och hans maktutövande – bland annat med ord som ”pungspark på Berlusconi” – och då blir man ju lite förvånad när det inte är det. I stället riktar Gandini sin dokumentärkamera mot ett helt folk som i sin bisarra syn på tv närmast beskrivs som Europas japaner. Ett land där tv snarare än ett medium för information och underhållning blivit ett parallellt universum, en teatergarderob där människor kan hänga upp sina drömmar medan de ser på dem som verkligen lever ut dem; fotbollsspelare, halvnakna värdinnor, artister, dokusåpehjältar... Tv är, säger Gandini, ett italienskt opium, och överlangaren är just Silvio Berlusconi.

Men snarare än att frenetiskt jaga Berlusconi – det gör andra så gärna – följer Gandini fyra parallellspår. Ricky, en av drömmarna som tycker livet är orättvist för att det tvingar honom att vara mekaniker i stället för superstjärna. Producenterna/agenterna som lever på dessa drömmare av Rickytyp. Fabrizio Corona, en sorts italiensk mega-Linda Rosing. Och slutligen, som sistaspår, Silvio Berlusconi själv.

Men han skildras inte som en nyfascist med backslick och bockfot utan mer som en glad gamäng vars kärlek till underhållning fört honom till toppen. Ändå drivs Erik Gandini av ett patos och en oro som hans film förmedlar ända till sista rutan. Silvio Berlusconi kommer inte att äta våra barn, Italien står inte på fascismens rand.

Dyrkan av tv-mediet finns i flera länder. Men det blir bokstavligt livsfarligt när makten över tv samlas i alltför få händer.

Mer läsning

Annons