Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vi tackar hösten för god kamp

Annons

Den höll emot oväntat länge, förmodligen stärkt av sommaren – men nu är tiden på väg att rinna ut.

Den här hösten har vi bland annat förfasats över internatskolan Lundsberg där elever har mobbat och misshandlat andra elever. Ni kan historien; Några äldre elever brände en yngre elev med ett strykjärn på ryggen så att han fick åka till sjukhus. Sjukhuspersonalen polisanmälde. Allt ingick i en sorts nollning. En mångårig tradition av kamratuppfostran.

Strykjärnsmisshandeln var då bara den senaste händelsen i en ganska lång rad som gjorde att Skolinspektionen stängde skolan.

Men nu har den öppnat igen och tre elever (med känsla för tajming) har redan hunnit utmärka sig genom att supa sig fulla, kräkas och bli avhysta från Östgötateatern i Linköping i samband med ett studiebesök som avslutades med att hela klassen skulle se en uppsättning av Hamlet på kvällen.

Det kliar i fingrarna att skriva något bitskt om de välbeställda slynglarna.

De håller varandra om ryggen, de skvallrar inte av rädsla för att hamna utanför gemenskapen.

Fast vänta lite nu, jag känner en obehaglig ilning här.

Det är något med den där gemenskapen som de inte vill lämna och gruppen de inte vill skvallra på.

Någonting som ligger betydligt närmare många av oss än vad vi vill låtsas om.

Lite som när en ny person ska kilas in i ett idrottslag kanske.

Eller i lightformat, när en grupp studenter går omkring i svarta platssäckar på stan. Nollning.

Eller nu vet jag; inval i en Gymnasieförening. Usch nu kom det väldigt nära.

De populära gymnasieförningarna ni vet. På 80-talet fanns det många i Östersund. Vissa av dem väl kända och omskrivna även idag.

Quarozia, Circulo Allegre, Lyran, Baneret, Optimal och Bacchi Bröder var bara några av dem. Stängda för allmänheten men öppna för vissa utvalda, dock först efter att de klarat av och genomgått ett så kallat inval.

Det kommer nära för att jag själv varit en av de som först fick gå igenom en förnedrande invigningsrit för att komma in i gemenskapen bara för att ett par år senare – när jag fick chansen - ge igen med samma mynt.

Själva invalen var minutiöst planerade.

Som utvald elev fick man fick ett brev med ett klockslag och anvisningar. Sen lydde man order under några timmar till dess att man visat sig värdig ett medlemskap.

Självklart låtsades jag inte om hur hemskt jag tyckte det var att krypa på alla fyra i mittgången på 1:ans buss mot Frösön och sjunga sånger för passagerarna. Jag var givetvis övervakad av några av de äldre eleverna som inte låtsades känna mig, men som tydligt väste Sjung HÖGRE när jag kröp förbi deras säten.

Jag sa ingenting om att jag utklädd fick springa genom stan och göra pinsamma saker och hur jag fick låtsas vara ko och krypa på knäna och äta gräs på en gräsmatta i Valla, eftersom de som bestämde sa åt mig att göra det.

Jag stod ut hela eftermiddagen och är jag hade klarat invalet var jag med i gemenskapen och GUD så bra det kändes.

Ett par år senare var jag sen själv med och tänkte ut pinsamma, hemska saker till nya årskullar med elever som först skulle väljas ut, och sedan väljas in så att säga.

Lämnade över brevet med klockslag och anvisningar.

Under ett inval tvingade jag en tjej att stoppa in en lössnus under läppen. Då var hon redan hårt pressad efter ett par timmars mer eller mindre förnedrande aktiviteter på stan.

När den löst bakade prillan åkte fram började hon gråta. Det var hemskt. Jag minns att jag sa förlåt förlåt förlåt förlåt när invalet var över. Så dags då.

Det kändes aldrig helt ok mellan oss efter det. Jag skämdes.

Men jag minns inte att någon i gruppen någonsin skvallrade eller ifrågasatte de gamla invalsritualerna. Alla var bara så glada att få vara med i gruppen.

Jag skäms lite när jag tänker på hur vi – helt enligt stadgarna – betedde oss mot varandra även om det bara var i inledningsskedet.

När invalet väl var över var det klackarna i taket, månadsmöten, fester och girlpower. Mest fester om jag ska vara ärlig. Herregud, jag minns festerna bättre än jag minns invalet.

Kanske hör det ungdomsåren till att testa gränserna på det där sättet. Kanske lär vi oss något om rätt och fel.

Kanske finns inget rätt i det här, bara fel.

Jag vet inte, men det ilade till lite när jag tänkte på Lundsberg.

Och på att elakheter som vi förfasas över på håll – ibland ligger obehagligt nära oss själva.

Kram till er alla. Var goda mot varandra!