Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vi måste våga prata om kulturens emotionella värde

Annons

Äkta kärlek och evigt liv kan inte köpas för pengar.

Nej, det är nog sant.

Men allt annat kan.

Till exempel många andra känslor än kärlek.

Som förväntningar.

Att nu både stänga dörren till ett nytt kulturhus och ett arrangemang som Melodifestivalen är inte bara att stänga dörren till någon symfoniorkester och Charlotte Perrelli. Det är att slå igen porten mitt framför näsan till något mycket, mycket större.

Ett tag var det mycket snack om vilket ekonomiskt värde kulturarbetarna har i samhället. I dag pratar man kanske mer om att deras arbete inte ska, eller ens kan, mätas i pengar. Kulturen har ett existensberättigande utan att behöva vara nyttig. Den måste få finnas till och pågå för vid sidan av allt annat, men ändå så klart mitt i. På samma gång måste samhället och våra politiker acceptera att kulturens förhållandevis omätbara värde faktiskt har ett pris.

Att arrangera en av Melodifestivalens deltävlingar kostar närmare en miljon.

Men glöm den siffran.

Köper du Melodifestivalen köper du förväntningar.

För några år sedan åkte jag och numera pensionerade fotografen Janne Andersson till Örnsköldsvik som då stod värd för en av Melodifestivalens deltävlingar för andra gången. Vi skulle göra ett reportage om ljuschefen Fredrik Jönsson med kopplingar till Frösön.

Snöflingorna och vinden ven omkring LT-bilen där vi susade fram. Det var så där spårigt, halkigt och grinigt som det bara kan vara i Norrland i januari, februari, ni vet. Men vi kom fram helskinnade. Åkte raka spåret till en lunchrestaurang eftersom blodsockret hade dalat i snöstormen.

Och det var där det började. Schlageryran. Svarta tavlan utlovade schlagermeny och affischerna i entrén utlovade schlagerbar. Det var fullt på hotellen också fick vi veta. Schlagerfullt. Särskilt hos dem med gångavstånd till Fjällräven arena förstås. Fattades bara annat nu när sonen Dolph Lundgren hade kommit hem och allt, den här gången i klädd programledarkavaj.

Det var flera dagar kvar till dagen D, men luften var redan tät av förväntningar.

Inom reklambranschen gillar man att slänga sig med det ordet.

Förväntningar.

Varumärken är förväntningar. The Brandman, Micco.se, skriver mycket om det.

Vissa varumärken är förväntningar mer än andra, som till exempel Google, Nike och Coca Cola. Och Melodifestivalen. Ni vet väl förresten att Coca Cola aldrig har varit en läsk? Det är en fläkt av frihet, som enligt brittiska Interbrand är värt ungefär 650 miljarder kronor. Man kan prata om Melodifestivalens pris och värde hit och dit. Hit: nästan en miljon, vad dyrt. Dit: jo, fast samtidigt ett stort uppsving för kommun och näringsliv.

Men vi måste också våga prata om kulturens emotionella värde.

Egentligen är Melodifestivalen bara en metafor för människors förväntningar på en kulturupplevelse. En metafor laddat med starka känslor som i sin tur kan leda till möten, drömmar, minnen, nya insikter, framtidstro och hopp. Det låter kanske pretentiöst men det är klart som schlagerspat.

Ett nytt kulturhus i Östersund hade också kunnat bli ett sådant, starkt varumärke. Där något händer i magen och i huvudet så fort man kliver in i hissen.

Melodifestivalen passar inte vår profil, menar AnnSofi Andersson. http://ltz.se/nyheter/ostersund/1.6288500-melodifestivalen-ar-inget-for-ostersund

Vems profil pratar hon om? Inte min i alla fall.

Nästa år bjuder Övik in Christer Björkman och hans divor för tredje gången. Östersund snyter näsan och tar en ny omgång i skidspåret. Förväntningar på det?

Annons