Annons
Vidare till ltz.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vi måste ta människors ro på större allvar

Den som bläddrat igenom sin beskärda del av svenska ledarsidor från liberalt håll under det här året kan knappast ha undgått att snubbla över en och annan text som behandlar människors oro och som trycker på att vi måste ta den på allvar.

Och genom en titt i de digitala tidningsarkiven kan jag bekräfta att just den exakta frasen – om att ta människors oro på allvar – smattrats ner rekordmånga gånger i svensk tryckt press under 2016. Användandet är, vid en snabb jämförelse, tio gånger mer frekvent än för bara fyra år sedan och jämfört med i fjol så har användandet av frasen långt mer än fördubblats.

Oron är här!, har liberala ledarsidor mässat i kör, och nu är det dags att ett något obestämt vi – medierna!, politikerna!, eliten! – tar den på allvar.

Men om jag fick önska en enda sak av den politiska diskursen inför det nya året så är det att dessa ledarskribenter vänder på 2016 års favoritbegrepp:

För är det någonting vi måste göra framöver så är det att ta människors ro på allvar.

Jag syftar på det fullständiga lugn och den fullkomliga ro som råder i samhällets absoluta toppskikt. Det är denna ro som vi – den stora massan!, politikerna!, medierna!, alla! – borde börja uppmärksamma och ifrågasätta i mycket högre grad.

För faktum är att det aldrig kan ha varit så rofyllt att vara rik som det är idag. De som redan äger stora tillgångar har länge kunnat lägga upp fötterna på bordet, luta sig tillbaka, känna den fullständiga ro som icke-aktion skänker icke-aktören och bara lugnt se på när deras penninghögar stiger mot skyn i en rasande takt.

De redan avgrundsdjupa ekonomiska klyftorna fortsätter nämligen att växa, framför allt inom de rika länderna, och i Sverige – landet som fram till 1980-talet höll den ekonomiska jämlikhetens fana allra högst – växer de snabbare än på de flesta andra håll.

De illavarslande rapporterna har duggat tätt under året: Unicef har larmat om att svenska barn växer upp under allt mer ojämlika ekonomiska förhållanden, Pisa-undersökningen visade att barn från de socioekonomiskt svagare familjerna halkar efter i skolan och LO:s rapport från i försomras beskrev bland annat hur Sveriges fattigaste fått se sina inkomster öka med bara 14 procent sedan 1991, medan de med högst inkomster kunnat se sina inkomster öka med 90 procent under samma tid.

Allt detta har tillåtits ske under lugn och, just det, ro.

Det är dags att ta denna ro på allvar. Världens och Sveriges resurser är begränsade och även den som får sura uppstötningar av ordet fördelningspolitik måste erkänna att politik i någon mån handlar om fördelningen av resurser.

Och ren fördelningsfakta är att under år 2016 ägde 62 särdeles rofyllda individer mer tillgångar än halva jordens befolkning – 3,5 miljarder människor – gjorde tillsammans.

Jag tror att den som någonsin vill lyckas få bukt med den odefinierade oro som sägs prägla stora sjok av samhället (en oro som, enligt mätningar, förresten handlar långt mer om oro för främlingsfientlighet än oro för främlingar) först och främst måste våga ta itu med denna fullkomliga ro som råder i det lilla toppskiktet.