Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Vi känner oss inte trygga här"

Många på asylboendet på Frösön känner sig otrygga efter söndagskvällens trakasserier.

De har många frågor om vad som händer nu, men det finns ingen som kan svara.

Annons

– Vi känner oss inte trygga här, säger en av männen som bor där.

Han vill inte ha sitt namn i tidningen och inte vara med på bild, det känns inte tryggt menar han.

På söndagskvällen stod han själv i duschen när två bilar körde upp framför Migrationsverkets asylboende. Personerna i bilarna kastade flaskor och bananer och skrek rasistiska okvädningsord.

– Jag gick ut sedan och då var det glaskross och bananer här utanför. Vet du vad det är man vill säga med det? Eftersom det bor många mörkhyade här betyder det att man menar att vi är som apor. Men vi är välutbildade, många talar flera språk. Den enda anledning till att vi är här är att vi inte kan vara kvar i våra egna länder, fortsätter mannen.

Men han och de andra fyra som samlats utanför huset tror nog att polisen får tag i dem.

– Det var flera som såg vilka bilar det var, säger en av dem.

Det är många som vill prata, berätta och visa hur de bor. De känner sig otrygga efter söndagskvällens händelse men frustrationen över situationen de befinner sig i är större än rädslan.

I ett samlingsrum sitter flera och tittar på tv och några barn springer och jagar varandra. Det finns inte så många fåtöljer att sitta i och precis bredvid ligger två sopsäckar fyllda med skräp.

En av männen pratar svenska. Han visar var han bor med sin familj. Han och hans fru har tre barn.

– Det bor 30 barn här sammanlagt och vi bor två familjer i ett rum. Elementen är kalla, säger han.

De har hängt kläder på tork på de kalla elementen. Tillhörigheterna har de på fönsterbrädorna och på sängarna. Det finns inga skåp eller byråer. Rummet är tvådelat men familjerna har inget dörr som skiljer av mellan dem.

En kvinna som har utslag och behöver sköta om dem kan inte göra det eftersom hon inte vill visa sin kropp för de andra som måste gå igenom rummet.

Det är kallt säger mannen som kom fram och började prata först, han har också kommit in i rummet.

– Har ni varit i ett fängelse? Det är lika som här det är bara gallren som saknas här. Vem som helst kan komma hit utanför huset. Vi känner oss inte trygga. Jag var i Sverige 1992/1993 också men det är stor skillnad nu. Då var det trevligt här det är det inte nu, säger han.

– Det är kallt och många har inte mycket kläder med sig, det är långt till affären och vi har inga pengar, säger en annan av dem.