Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vi alla mår bra av att tro på det otroliga

Annons

På en pixlig bild står de uppradade. Tretton personer som enligt egen utsago hävdar att de sett det beryktade Storsjöodjuret. Mina ögon fastnar för LT:s nätartikel och jag klickar på den. Tydligen har Föreningen Storsjöodjuret i måndags haft berättarkväll i Krokoms kyrka och berättat sanna vittnesmål om sina iakttagelser. För som föreningens ordförande Evert Festin tydligen uttryckte det – är man i en kyrka, ljuger man inte!

Jag har själv aldrig sett något odjur eller något som ens skulle kunna tolkas vara ett odjur i Storsjön. Jag kan inte heller påstå att jag fått några riktigt övertygande bevis för att det skulle finnas något slags odjur i Storsjön. Men frågar någon mig om jag tror att det finns ett odjur i Storsjön så ger jag inte ett snabbt nej som svar. Visserligen skulle jag nog inte heller svara ja på frågan. Precis som många andra jämtar ställer jag mig i en luddig och tveksam gråzon i min inställning till odjurets existens.

Denna inställning förbryllar mig på ett sätt. För det är ju så att jag ser mig själv som en ifrågasättande person som försöker att bygga mina åsikter på riktiga fakta som jag vridit och vänt på. Jag har läst flera kurser på universitetsnivå som handlat om att man bör göra just det – nämligen införskaffa fakta, olika bevis, ifrågasätta, fundera och sen inta en väl underbyggd ståndpunkt.

Bland alla mina vänner som jag har i Stockholm skulle jag gissa att andelen som tror på Storsjöodjurets existens är lite grovt… noll procent. Men åker jag hem till Östersund stiger en sådan siffra avsevärt. Inte så att jag tror att det är en tydlig majoritet av jämtar som tror på benhårt på existensen av något nere i djupet, men det är bra många fler än noll procent som i Jämtland plirar med ögonen, ler lite och sen säger nåt i stil med att "jo, men nåt finns där nere" när de möttes av mindre pressuppbåd. Forskaren tittade i sina papper det paranormala expertteamet med deras främsta forskare var klar frågan.

För ett par år sen gick ett inslag på tv. Det handlade om en restaurang där det vid upprepade tillfällen synts märkliga ljusfenomen på natten, stolar hade välts och saker hade ramlat ner på golvet. I samhället hade det börjat mumlas om att restaurangbyggnaden var hemsökt av spöken. Restaurangägaren hade tröttnat på att ha det så här och därför tillkallat paranormala experter som skulle genomföra en grundlig undersökning av huset. Givetvis väckte det medias nyfikenhet, så när det paranormala expertteamet med deras främsta forskare var klara med sin undersökning möttes de av ett mindre pressuppbåd. Forskaren tittade i sina papper och deklarerade sedan att deras efterforskningar klart och tydligt kunde utesluta att det skulle röra sig om några spöken. Journalister bombarderade honom med följdfrågor om vad det då kunde vara som lyst, vält stolar och skapat allmän oreda. Forskaren var tyst en stund och svarade sedan "Ja, det kan vara vad som helst. Det kan finnas helt naturliga förklaringar. Eller så kan det vara vättar".

Vättar. Ja, dom vet man ju är lömska och skapar oreda.

Men jag gillar ändå det där kan vara. Det luddiga. Ickevetandet. Men kanske. För jag tror att vi alla mår bättre av att ha några såna åsikter i våra annars faktainriktade och bevisstyrda liv. Jag tror inte på tomtar. Jag tror inte på troll. Jag tror inte på gud. Men Storsjöodjuret? Ja frågar ni mig så finns det nåt nere i djupet. Det kan vara ett odjur.