Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Verkligheten överträffar fiktionen

Ett fastfruset, konfliktfyllt fartyg och oupptäckta marker. Trots det tar det ett tag för Michael Lechners berättarföreställning att bita sig fast.

Annons

Vad är det med okända marker som lockar? Som får människor att sätta livet till för att först nå en pol, en bergstopp, en himlakropp? Det sena 1800-talets polarfarare hade sin nations storhet att hävda, en upptäckarlusta som går hand i hand med kolonialismen. För de okända landytorna kan förstås vara beträdda av människor sedan tidigare – men folk utan flaggor räknas inte.

I höstas kom Bea Uusmas "Expeditionen: Min kärlekshistoria" om Andrées ballongfärd 1897. Den äventyrare skådespelare Michael Lechner adopterat är tidigare ute. Charles Francis Hall lämnar New York 1871 med USS Polaris. Med sig på båten har han kapten Budington, de tyska vetenskapsmännen Emil Bessels och Frederick Meyer, eskimåerna Joe, Hanna, Hans Christian och Merkut och sjömän från flera länder. Berättar gör George Tyson, andre navigatören. Tysons lojalitet ligger hos Charles Francis Hall i de snabbt uppblossande konflikterna mellan honom och Bessels.

Den dramatiska historien till trots, med ett fastfruset, konfliktfyllt fartyg, dröjer det ett bra tag innan handlingen griper tag i mig. Jag tror att det beror just på berättarperspektivet. Så länge Tyson återberättar Halls historia blir den lite avlägsen. När Tyson själv äger dramatiken på ett bortglidande isflak kommer den nära.

Berättarföreställningen avslöjar redan i titeln "Mord ombord – Expedition Polaris" vad som komma skall. Det är synd att mordgåtan inte byggs upp på ett mer spännande sätt. Det hade man kunnat göra även om man velat vara verkligheten trogen. Ingen absolut sanning finns här, men misstankarna i berättelsen pekar egentligen bara i en riktning. I frågestunden efteråt (där frågorna är många) berättar Michael Lechner också att han låtit en svensk och en dansk sjöman vara tyskar för enkelhetens skull. Det är synd, eftersom det blir väl endimensionellt med de onda tyskar berättarjaget känner sig hotad av.

Relationen till verkligheten är också intressant på ett annat sätt. I hela den dramatiska expeditionen dör bara en enda person och det är varken isbjörnar eller polarkyla som tar kål på honom. I en fiktiv polarhistoria hade det inte varit trovärdigt.