Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vemodigt och vackert om det förutsägbara

Citatet som är bokens titel är givetvis så rätt det kan bli. Tove Janssons ”Höstvisa”, en mycket överårig far med finskt påbrå och sången som sjöngs på begravningen.

Annons

Det här är inte boken om den svenske teve-legendaren Allan Schulman. Det här är boken om sonen Alex Schulmans relation till sin pappa Allan Schulman och relationen till pappan i förhållande till sina biologiska syskon och sin mamma.  

Det hade lätt kunnat bli en outhärdlig bok. Det är det inte. Det är i stället en mycket vacker och mycket vemodig berättelse om livets gång och ibland outhärdliga förutsägbarhet.

För så är det. Vi blir alla gamla. Och när man blir gammal dör man förr eller senare. Vi vet det alla. Men ändå är det så svårt att hantera. Och har man en gammal far dör han troligtvis före en yngre pappa. Men för barn är inte alltid logiken så självklar. Och de flesta vill ha kvar sina föräldrar så länge det bara går.

Boken kretsar runt familjens torp i Värmland. Och runt midsommaraftnarnas Coca-Cola Cup. De tre brödernas inbördes tävling om att skjuta mål på sin pappa och vinna en burk Coca-Cola för varje mål. Scenen med den sista cupen i lägenheten med rullatorn är så berörande.

Hela boken har en mycket behaglig ton. Ett språk som hittar sin rätta melodi för att berätta en personlig berättelse så att den griper läsaren. En text som verkar ha hämtat sin näring ur den så sköna sång som gett boken dess namn.

Jag är gripen, jag är förvånad och jag hoppas att Alex Schulman vågar fortsätta den här vägen lite oftare…

Mer läsning

Annons