Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vem behöver KD?

Annons

Maud Olofsson fick nyligen frågan om sin syn på Centerns tillbakagång i valet. Det ska egentligen vara omöjligt att snacka bort fiaskot, men som den fullfjädrade politiker hon är gjorde Olofsson ändå ett försök att vända bakslaget till något positivt: Vi sitter fortfarande i regeringen, aldrig tidigare har så mycket Centerpolitik blivit realiserad som nu. Always look on the bright side of life, liksom.

Kristdemokraternas Göran Hägglund skulle kunna argumentera likadant. Visst, det gick dåligt, men vi får i alla fall vara med och bestämma.

Det här sättet att resonera är förstås bedrägligt, ty så länge Moderaterna inte blir ett 50-procentsparti – vilket inte lär hända – så är inte borgerligheten starkare än sin svagaste länk.

Nu är allt eftervalsfokus riktat på Socialdemokraterna, men faktum är att det inte bara är vänsterblocket som behöver fundera över framtiden. Trots Sverigedemokraternas intåg i riksdagen blev Kristdemokraterna minsta riksdagsparti. Att man överhuvudtaget klarade fyraprocentspärren förklaras, enligt valforskare, med moderata stödröster.

Det är väl egentligen bara på en punkt som väljarna har hörsammat partiledaren Göran Hägglund: politikernas makt måste minska. Särskilt din makt, Hägglund ...

Medan Maud Olofsson ser ut att sitta i orubbat bo har kritiken mot Göran Hägglund varit desto ljudligare. KD-ledaren sägs ha misslyckats marknadsföra det traditionellt kristdemokrata och inte blev det bättre när han uttalade sin skepsis mot partiets stora prestigereform, vårdnadsbidraget.

Häri ligger antagligen KD:s vägval: satsa på att appellera större massor eller söka sig tillbaka till de värdekonservativa rötterna. Med tanke på att 94,4 procent av verklighetens folk valda bort partiet i höstens val är det kanske inte läge att gapa efter för mycket.