Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vem är ett jag?

/
  • ”En stjärt på himlen” väcker existensiella frågeställningar.
  • Cecilia Frode har timing, skruv och ett bra manus som i sin förtäckt planlösa form ställer frågor om jaget. Samtidigt som hon är makalöst rolig. Och sorgesam.
Foto: Joakim Strömholm

Bilen. Cigaretten. Tennisbollen. Greppbara, förutsägbara enheter i ett universum som inte går att förutsäga eller enkelt gripa tag i mellan tummen och pekfingret och säga: så här är det.

Annons


Det är det universumet Cecilia Frode och hennes rollgestalt bjuder in oss till. En vanlig människa. En ovanlig människa. En lycklig människa. En olycklig människa. En A-människa. En självständig människa. En människa som längtar efter någon. Allt på en gång.

Det är tre musiker i bakgrunden och Cecilia Frode i förgrunden. Det är monolog och sång. Och absurd diabildsvisning.

Jag tänker när vi närmar oss slutet att man hade kunnat strama upp det. Berätta samma sak mer stringent. Men jag har, till största delen, fel. I de många små utvikningarna, till synes planlösa, och i upprepningarna blir historien till. Formen är innehållet. För vem är ett jag egentligen?

Det handlar om att vara människa. Om alla de roller man förväntas spela. Som kvinnlig samhällsvarelse. Och vem är man egentligen innerst inne? Finns det en kärna? Eller är jaget en summa mer eller mindre skumma beteenden som rör sig genom rummet? Existensiella frågeställningar vaknar till liv.

Det handlar också om att tolka det sociala spel man ingår i, något som huvudpersonen har uppenbara problem med. Hon är hudlös och eftersom det gör ont skärmar hon av sig.

Stannar i lägenheten. Bakar bröd. Blir kabaretartist. Kastar sig ut som en bungyjumpare för att förverkliga sig själv. Spelar tennis.

”En stjärt på himlen” säger också något om vår tid. En tid när alla kan bli lyckliga. När alla kan förverkliga sig själva. När alla bör förverkliga sig själva. När alla bör vara lyckliga. Annars: ÅNGEST. Ibland ekar manus av livscoachhysteri.

Ofta tänker jag på en bloggs osorterade form. Här finns samma konstiga närhet som man kan få till anonyma människors dagböcker på nätet. Men här får vardagshändelserna skruv.

Det är en riktigt bra uppsättning. Jag, som sitter med penna i hand, antecknar frenetiskt citat ur Frodes manus. Men när jag läser det jag antecknat i efterhand ser jag också att citaten sitter fast i Frodes framförande. Hennes timing och skruv lyfter texten så där som riktigt bra sångtexter blir av musiken de sitter ihop med.

Det är makalöst roligt. Och sorgligt. Vardagsfilosofiskt och eftertänksamt.

Slutrepliken (ungefärligt citerad) säger allt: ”Jag vaknar varje morgon med ångest över att jag inte tagit till vara alla de möjligheter som bjudits mig.” Ridå.

Mer läsning

Annons