Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vårt kära FN?

Annons

FN beskylls ibland för att inte göra tillräckligt för att stoppa inbördeskriget i Syrien och förhindra svältkatastrofer på Afrikas horn. Men FN är ingenting utan dess medlemsstater. Internationell fred och säkerhet förutsätter ett fungerande säkerhetsråd och världens rika länder måste ta sitt ekonomiska ansvar för biståndsarbetet. Stormakterna, inte minst USA under George W Bush, har stundtals agerat nonchalant eller i direkt strid med FN-tanken.

Men FN är inte bara medlemsstaternas förmåga eller oförmåga att få saker uträttade. FN är också FN – organisationen med det ståtliga högkvarteret på östra Manhattan i New York som styrs av sydkoreanen Ban Ki-Moon. Och hur mycket man än tilltalas av idén om ett globalt forum för att främja fred och välstånd, måste man se att FN dras med djupa problem.

Häromåret riktade Inga-Britt Ahlenius, FN:s tidigare chefrevisor, svidande kritik mot hur arbetet bedrevs inom organisationen. Ahlenius anklagade bland annat generalsekreterare Ban för att ha underminerat FN:s internrevision. Liknande kritik återkommer i Svenska Dagbladets ambitiösa granskning av det biståndsindustriella komplexet, där FN spelar en nyckelroll – liksom svenska skattebetalare.

Under de senaste 3 åren har Sverige bidragit med 24 miljarder till FN:s budget, mer än hälften av pengarna har varit rena kontantbidrag. Nu är det visserligen inte konstigt att en jätteorganisation som FN behöver likvida medel för att hålla igång sitt stora maskineri. Lika lite som ett landsting bara kan innehålla läkare och sjuksköterskor, lika lite kan FN bara vara fredsobservatörer, ingenjörer som borrar brunnar och lärare som undervisar i barfotaskolor. Det krävs även planering, handläggning och en rad andra osexiga administrativa sysslor.

Nej, det stora problemet med pengarullningen inom FN-systemet synes vara just bristen på utvärdering. Det finns ingen klar bild över vilken nytta våra skattepengar gör. Och vad värre är, ingen verkar intresserad av att bilden klarnar. För Sveriges del är det praktiskt att "dumpa" miljarderna hos FN, en respekterad institution uppbyggd kring goda föresatser som alla kan skriva under på. "Cashen måste ut", som en UD-tjänsteman uttrycker det. Och inifrån FN är det förstås ingen som klagar över att Sverige generöst delar med sig utan att ställa en massa krav på redovisning och måluppfyllelse.

För alla som vill se ett FN som tappar i vikt och betydelse är detta goda nyheter. För alla oss andra finns anledning att känna oro. Det finns inget alternativ till FN. Organisationen måste ryckas upp.