Annons
Vidare till ltz.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Världen enligt Bodil

Söndag kväll i Östersund. Nyss hemkommen från en skidtur i södra Norrlands fjälltrakter. På scenen sitter en av våra mest folkkära författare. Bodil Malmsten.

En av få som har kultstatus. Lite som en popdrottning på ordets estrad sitter hon där i farfaderns berömda fåtölj. En författare som många känner sig bekanta med. Kanske en chimär. Här känner vi oss hemma med Bodil Malmsten inte minst på grund av hennes jämtländska uppväxt. Hon känns som vår Bodil. Tänk bara på hennes kärleksfulla beskrivningar av mormor och morfar i Bjärme.

Sist jag hörde henne live var på länsbiblioteket i Östersund. Jag tror det var 1987. Hon hade nyss kommit ut med en ny diktsamling: Paddan och branden. Sedan dess har hon gett ut mängder av böcker och texter. Romaner, dramatik, diktsamlingar och noveller. Hon skriver i våra dagstidningar och hon syns i TV. Med Priset på vatten i Finistère blev hon Bodil med svenska folket. Inte minst har hon nått ut via sin blogg.

Nu står hon på scenen i Östersund i en föreställning som turnerar runt i landet. Enligt Bodil Malmsten, heter den. Enligt mig är det närmast lysande. Kanske har hon skapat en helt ny genre med sin uppläsningsföreställning, som hon tydligt varudeklarerar den. I två akter får vi möta först böckerna och sen författaren. Hon läser ur sina texter, reciterar, talar fritt och orden möter då och då bilder och musik. Plura inleder med att sjunga om cirkushästen som inte orkar gå hem. Det blir också Marseljäsen på speldosa, Gals and Pals, Jan Johansson och så Jämtlandssången som förvandlas till allsång. Det är som ett två och en halv timme långt sommarprogram på scen.

Det handlar om en författare som sliter med orden och som ständigt känner sig misslyckad. En författare som hyllas och får ta emot priser, men som inga beröm biter på.Jag blir inte lyckligare av att skriva. Men skriver jag inte lider jag ännu mer. En författare som flyr Sverige för att fly sig själv. En författare som liknar Bodil Malmsten. En kvinna som under uppväxten fick höra av sin danslärarinna att hon var renons på rytmkänsla. På scenen i Östersund läser Bodil Malsten rytmiskt, synkoperat, närmast rockigt. Med en smittande frenesi som ger texterna liv. Hon rör sig över scenen. En rörlig föreställning.

Hon skriver muntert om det sorgsna och allvarliga. Hon skriver lätt och luftigt om det tunga och djupa. Om välfärdssamhällets nedmontering. Om psykiatrins vansinne. Om glesbygdens vemod. Om trädgårdsodlarens vedermödor. Om vådan av att vara ung. Det är skickligt, och det verkar lätt. I själva verket måste det vara förbaskat svårt att skriva som hon gör. Få gör det. Ingen som hon.

– Jag hade velat bli något nyttigt, köra snöplogen eller svetsa, säger hon trotsigt. Jag och Östersundspubliken är innerligt glada att det var just författare hon blev.