Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Värda att minnas

/

Annons

Många är plattorna som du glömt bort. Många är artisterna och grupperna som du inte ens visste existerade. Men deppa inte för det.

Här får du några tidlösa tips, likt en flugskit i kosmos, på sånt som jag tycker att du, som brinner för den ärliga sorten, borde smaka av. Vill du kolla om jag har rätt eller enligt ditt tycke och smak bara svamlar så är itunes store rätt forum för att känna efter och kanske till och med få plattan rätt ner i datorn eller ipoden.

Pärlan i diskografin från detta barbackaridande amerikanska band som  med muskler mixar klassisk rock'n'roll med punk, rockabilly och countryrock. Personliga hjälten Eric ”Bad cop” Ambel (ex. Del Lords) har producerat och öppningen med titelspåret, ”Cha cha heels” och ”Twister” borde sopa undan alla tvivel.

Doldissupergrupp med Steve Wynn (Dream Syndicate), Bryan Harvey och Johnny Hott (House of Freaks), Stephen McCarthy ( The long Ryders) och Bob Rupe (The Silos) är ett blankt ark för allt för många. Men för den som är påläst i ämnet så är det solklart att den sättningen garanterar klass, och det oavsett när man gör upptäckten. Wynn och Harvey var naven som stod för låtskatten och debuten är och kommer för alltid att vara ett album som strålar av optimalt framförd rock och skarpt vässad janglepop.

Tyvärr är det alldeles åt helvete för långt mellan albumsläppen från den bedårande swamp och boogie folkrockaren som är lika underbar oavsett vilken rootsvinkel han brukar. Den läckra självbetitlade debuten kom 1994 och det dröjde tio år till innan ”Lafayette marquis” såg dagens ljus. Man kan få abstinens för mindre. Det känns blytungt om man ska behöva vänta nästan fyra år till innan trean anländer.


En tidlöst perfekt powerpop platta. New York-trion når här sin peak som   klassiskt popband där melodierna smeker, harmonierna glittrar och låtarna ständigt lockar en att brista ut i spontan sång. Elva låtar som borde surfa jämt och ständigt på de svenska radiovågorna bara radioproducenterna hade lyssnat och vågat.


Countrysångerska extravaganza. Hon har under sin sju album långa karriär med elegans undvikit att bli ännu en countryklyscha i raden. Receptet har varit en smart balanserad hybrid mellan country och rock en förmåga att alltid omge sig med rätta sortens medmusiker,låtskrivarpartners och det rätta lånegodset när det gäller covers. ”What I deserve” är ett utmärkt exempel allt ovanstående. Sen var det ju det här med guldstrupen.

Mer läsning

Annons