Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Vår utställning" – början på något nytt

Nio konstnärer, 51 verk. "Vår utställning" som har vernissage på Härke Konstcentrum i dag är både omfattande och varierad.

Annons

Nej, det är ingen omedveten särskrivning av ordet vårutställning som pryder vernissagekortet från de nio.

– Visst är det en vårutställning också, men framför allt är det vår utställning, säger Tone Hultman, Eva Magnusson, Lena Jonsson och Majrit West när vi träffar dem i samband med hängningen under fredagen.

Liksom sina fem medutställare är de på väg att avsluta det tredje året, det så kallade projektåret, på Östersunds konstskola. Men skolans slututställning är redan överstökad. Det här är deras egen utställning, det här är på riktigt och inte en avslutning utan snarare en början på något nytt.

För alla är de fast beslutna att fortsätta med konstnärlig verksamhet i en eller annan form framöver, även om ingen vet precis hur.

– Vi är några som är på jakt efter en billig lokal där vi kan ha ateljé tillsammans, Det är roligare att fortsätta skapa om man är fler, säger Majrit West.

Alla är de överens om att projektåret på konstskolan varit utomordentligt givande och roligt.

– En riktig karamell i livet, säger Lena Jonsson.

Hon har kastat loss och börjat måla alltmer abstrakt under året.

– Det kommer av sig självt, jag bara målar. Och sen får man försöka förstå vad man målat.

Förut var det så mycket ordning och reda med Lena.

– Jag målade krusiduller och blommor, men det har gått över nu.

Tone Hultman ställer ut både tavlor och två texter som hon skrivit. Texterna kan man dels läsa i kopierade häften, dels lyssna på i hörlurar.

– Jag kommer att fortsätta arbeta med både text och bild, säger hon.

Också Eva Magnusson delar sitt intresse mellan två konstarter; fotografi och måleri. Men på den här utställningen är det bara måleri hon ställer ut. Bland annat en stor akryl som hon kallat "Förträngt eller omfamnat".

– Det är upp till betraktaren att tolka den, men så mycket kan jag säga att det handlar om människors förhållande till sin barndom, säger hon.

Åsa Eriksson Ahnfelt