Annons
Vidare till ltz.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vår tids stora skam

LT besökte i helgen Frälsningsarmén som varje lördag ett par månader framöver arrangerar musikkafé. Behållningen går till att hjälpa människor på den ekonomiska marginalen. Det är en sida av samhället som sällan uppmärksammas i debatten. För varje berättelse om en nyfattig svensk hinner finansminister Anders Borg säga att det ”går bra för Sverige” ungefär tio gånger.

I borgerlighetens värld finns inga svaga, det är en bortrationaliserad grupp; numera kan man bara vara mer eller mindre långt i från ett jobb.

I verkligheten ser vi dock att klyftorna växer – rekordsnabbt. Rädda barnen berättade förra veckan att barnfattigdomen återigen ökar. Rapporten fick direkt kritik för att den målade upp en nidbild av den ekonomiska utvecklingen. Sverige och fattigdom är två ord som inte ryms i samma mening, hävdade en del liberala debattörer, att använda fattigdomsbegreppet på detta sätt är att urvattna dess betydelse.

Fattigdom i Sverige är förstås inte samma sak som fattigdom i Somalia, självklart inte. I västvärlden är fattigdom något relativt, en diskussion om vad som kan anses vara en miniminivå för en dräglig levnadsstandard. Det finns flera definitioner på fattigdom, bland annat en som utgår från socialbidragsnormen, en annan och mer vedertagen som räknar på 60 procent av medianinkomsten.

Med den borgerliga utsorteringspolitiken ökar andelen fattiga. Något som märks hos Främlingsarmén. ”I dag är det inte främst missbrukare och hemlösa som behöver vår hjälp. Det är de som blivit utsparkade från Försäkringskassan, allvarligt sjuka som inte har råd med behandlingar eller medicin och arbetslösa”, säger Anette Eriksson-Budh, verksam inom Frälsis. Jo, fattigdomen har ökat under lång tid, även under socialdemokratiska regeringar. Skillnaden i dag är att vi har en borgerlighet som har institutionaliserat armodet – blir du sjuk eller arbetslös blir du med stor sannolikhet också fattig. Därför kan inte ungarna hänga med på fotbollslägret för att mamma har blivit utsparkad ur sjukförsäkringen. Därför har pappa börjat dricka i frustration över den havererade hushållsekonomin. Konsekvensen blir att barn och ungdomar förvägras livschanser och hämmas i sin sociala utveckling.

Det politiska trendbrottet är tydligt. Systemen är numera riggade för att skapa en hårdare skiktning. Utvecklingen är inget olycksfall i arbetet, utan utstuderad högerpolitik. Vår tids stora skam.