Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vandra på charterfavoriten

Gran Canaria har tagit emot svenska charterresenärer sedan 1956. Men turistområdena i söder täcker bara tre procent av ön - det finns mycket att se bortom stränderna och storstaden Las Palmas. Något som allt fler cyklister och vandrare upptäckt.

Annons

Vi lämnar Maspalomas och Playa de Ingles långa breda sandstränder i den torra södra delen av Gran Canaria bakom oss. Där är det redan på förmiddagen folkvandring i vattenbrynet från vardera hållet i rikting mot den berömda "öknen". Sanden från havet bildar där ett mäktigt dynområde i ständig rörelse och med möjlighet till både kamelritt och nakenbad.

På Maspalomassidan rullar denna dag surfvågor in medan Playa de Ingles bjuder på lugnt hav för de få som vågar sig i i stället för att doppa sig i uppvärmda hotellpooler. Men vi styr kosan mot norr. Inte längs kustmotorvägen till Las Palmas, som de flesta, utan mot de glesbefolkade bergen med toppar på strax under 2 000 meter.

- Många turister tror att hela ön är lika torr som här i söder. Inget kunde vara mer fel. I norr gör riklig nederbörd grönskan frodig och uppe i bergen kommer ni snart mötas av pinjeskogar och blommande mandelträd. Gran Canaria har över 2 000 växtarter varav 500 bara finns här, berättar vår guide Björn Westin, som gjort sin privata favorithobby - vandring - till sitt yrke.

Och ju högre upp vi kommer desto mer växtlighet omger oss. På Björn Westins dagsvandringar kan den som orkar få stigningar på över tusen meter, men vi väljer en långt lättare led och slår oss så småningom ned på en bergskam på 1 300 meters höjd i ett område som kallas Pajonales. Härifrån skymtar vi då och då berget Pico de las Nieves, öns högsta punkt, 1 949 meter över havet och betydligt svalare än kustens eviga sommar. På toppen snöar det faktiskt ibland.

Det går att vandra i princip överallt på ön. Gran Canaria har en cirkelrund form med en diameter på 60 kilometer och ledernas sammanlagda längd ligger på runt 800 kilometer.

– Oftast kommer molnen in från norr och vi kollar alltid vädret på förhand och väljer sedan rutt för att få maximalt med sol, säger Björn medan vi mumsar i oss våra pastasallader.

Dagsvandringarna kostar drygt 400 kronor men med lite erfarenhet och en bra guidebok kan man så klart gå själv också. Knepigast då är transporterna och ibland också att hitta - skyltningen är sisådär. Men många av de finaste lederna har flerhundraårig stenläggning. De började anläggas av staten redan på 1500-talet och kallas Caminos Reales. Då bodde en stor del av befolkningen i bergen där man odlat allt från sockerrör och mandel till löss för sminkindustrin. I dag flyttar folk härifrån och många före detta ödegårdar hyrs nu ut till turister. Vissa av dem är byggda i grottor - det traditionella sättet att bo här på ön.

– Caminos Reales är historiskt viktiga, men tyvärr underhålls de dåligt och på sina håll slits de hårt av mountainbikecyklister.

Böljande landskap

Om förmiddagens vandring bjöd på dramatiska berg bjuder eftermiddagens tur på vårlik grönska, fågelkvitter och tusentals blommande mandelträd.

– Numera är det ingen som skördar dem. Nästan alla på ön jobbar direkt eller indirekt med turismen.

Som de allt vanligare cykeluthyrarna. Vi ser folk på racingcyklar under vår vandring men väljer själva en lättare tur i skön sol några dagar senare. Kustvägen är lite enahanda och kuperad, men väl inne i Arguineguindalen möter blommande buskar, jättestora suckulenter och en hel del kaktusar.

Det är en fröjd att glida fram på fin asfalt och sedan äta lunch i en liten oas, med resliga palmer och branta bergssidor runt om. Då är det är lätt att förstå varför vi älskar den här ön, med sin sköna milda sommarkänsla när vi där hemma fortfarande har månader av kyla framför oss.