Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Valutgången får mig att fundera och förfasas

Annons

I ett radhusområde i Umeå började jag mitt liv med trassligt hår och med Lenin på en knapp i min jacka. Det vackraste ordet jag visste när jag var fem år var kommunist. Det klingade så vackert och jag visste inget annat än att dess innebörd var väldigt god. Jag satt ofta på trottoaren och frågade människor vad deras pappa jobbade med. Egentligen var det ett sätt att få berätta att MIN pappa jobbade som kommunist. Jag var inte rädd mycket men skräckslagen inför en man som bodde två hus bort. Han var nämligen moderat och det var ett otäckt ord i min barnsliga men mycket tunga värld. Jag vet att jag hörde mina föräldrar prata om mannen som moderaten. När jag var ute och lekte och moderaten uppenbarade sig sprang jag snabbt in och rapporterade om vad jag sett. Mina föräldrar odlade det tidiga föraktet genom att lyssna noga och säga:

– Men usch då, bäst du stannar inne ett tag(!) Under en period bodde chilenska flyktingar i vår källare. Pojken i familjen var lika gammal som jag och hette Raoul, men han fick aldrig vara ute. Raouls mamma Maria lagade mustiga grytor som var brännande starka. Jag minns att jag och Raoul satt i källaren och lekte med dockor. Eller så lekte vi krig.

Ja, som ni märker var mina föräldrar lite annorlunda, kanske extrema. De var aktiva i VPK och Chilekommittén och jobbade på bokcafeét. Hemma i garaget tillverkades banderoller som det senare demonstrerades med på gatorna. På dem stod det exempelvis "USA ut ur Vietnam" eller "Chile, Chile solidaritet". Hemma om kvällarna var det sångövningar med mammas kvinnogrupp. De sjöng sånger som började med "I Ho-chi-min staden möts vi nu alla" eller "Maria går på vägen". Jag lärde mig tidigt att monarkin borde avskaffas och hade Maos lilla röda framför näsan varje morgon när jag drack mitt te. På somrarna bodde vi i ett kollektiv utanför Umeå där det var mammor och pappor och barn överallt. Det var härligt och glatt (tro fan det). Ibland åkte vi till Grekland. Inte till de vanliga ställena utan till små okända öar som mina föräldrar hade hittat på kartan med lupp. De fick någon fiskare att köra oss till det obebodda Grekland, vi sov i grottor och virkade långa band dagarna i ända. Jag minns inte vad de skulle användas till, kanske som pannband.

Hur var det då att vara ett barn till dessa föräldrar som på 70-talet stred på barrikaderna? Jo, det var okej. Visst längtade jag efter en mamma som bakade bullar och en pappa som meckade med bilen, ni vet det där som på något sätt är normalt. Ville att vi skulle ha en Volvo men vår bil var en Peugeot som aldrig startade. Jag fick åka omkring i Umeå på min pappas styre, sittandes lite vant utan att hålla i mig. Jag hade en bohemisk uppväxt och det har så klart präglat mig mycket. Idag är jag väldigt tacksam. Mammas och pappas solidariska övertygelse har präglat mig genom livet och i dag är jag stolt över mina föräldrar och min uppväxt. Att så många barn i dag växer upp i ett Sverige som präglas av värderingar så långt ifrån den gemenskap och solidaritet jag har i märgen gör mig bedrövad. Jag hoppas att äpplen som faller har förmågan att gå sin egen väg och se igenom träden vars grenar inte vill omfamna medmänniskor som har det svårt.