Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Valseger med bitter bismak

Annons

Stefan Löfven (S) kommer att få bilda en minoritetsregering. Men Sverigedemokraterna blir vågmästare. Den rödgröna valsegern får därmed en besk eftersmak. Ett val kan knappast sägas vara vunnet när ett rasistiskt parti får mer än en tiondel av rösterna.

Väljarna kom med flera mycket tydliga signaler på valdagen. En av dem var att samtliga etablerade partier har försummat jämställdhetsfrågorna. Feministiskt initiativ, Fi, var nära att ta sig in i riksdagen. De hade behövts. Inte bara för att sätta tryck på jämställdhetsfrågorna, utan också för att göra en rödgrön minoritetsregering stabilare. Gissningsvis är det MP och V som tappat flest röster till Fi. En klen tröst är att även om Fi lyckats forcera fyraprocentspärren med knapp marginal så hade det ändå inte räckt till en rödgrönrosa majoritetsregering.

Att svenska folket har tröttnat på alliansens havererade samhällsprojekt är tydligt, även om skillnaden mellan blocken till slut bara blev omkring fem procent. Sverigedemokraternas framgångar oroar. De kommer att krävas en aktiv, medveten antirasistiskt politik. Men det är inte så enkelt som att mer än var tionde svensk är rasist. SD har med stor säkerhet också blivit en hemvist för de som känner sig misstrodda, missförstådda, bortglömda och undanskuffade.

Det är inget lätt läge för en blivande statsminister. Men det behöver heller inte bli det kaos som har målats upp under valrörelsen. Löfvens problem är att även om han lyckas bilda en regering som får igenom en budget så måste han söka stöd för enskilda förslag i riksdagen. I teorin kan alliansen blockera de rödgrönas politik med stöd av Sverigedemokraterna. SD har under den senaste mandatperioden röstat med högerregeringen i nio av tio omröstningar.

Men i praktiken är det inte säkert att det blir så. Fredrik Reinfeldt har satsat mycket av sin personliga prestige på att inte släppa fram Jimmie Åkesson. Han har profilerat sig bland konservativa partiledare i Europa som den enda som vägrar samarbeta med främlingsfientliga partier. Alliansen skulle svika sina väljare grovt om de gjorde det möjligt för SD att utnyttja sin vågmästarroll. De kommer säkert att kunna ställa till problem för en minoritetsregering i enskilda frågor där de tror sig ha opinionen med sig. Det är till exempel troligt att de kommer att hämnas genom att punktera delar av budgeten, som oppositionen gjorde mot regeringen tidigare i år när det gällde skattesänkningar för höginkomsttagare. Men kommer de att göra allt för att sabotera Löfvens politik? Kommer de att driva fram ett nyval? Kommer vi att gå mot politiskt kaos? Vi tror inte det. Även alliansen har för mycket att förlora på det. Det har funnits mycket att vinna på att ropa om kaos i händelse av en rödgrön valseger. Efter valet kommer tonläget att vara annorlunda. Och på lite sikt kan det tänkas att både C och FP ser en möjlighet att skaffa sig större inflytande än vad deras mandat egentligen avspeglar genom att göra upp med den nya regeringen i viktiga frågor. Stefan Löfven kan mycket väl visa sig vara rätt person för att sy ihop en minoritetsregering. Han har ingen riksdagserfarenhet, men han har suttit i många fackliga förhandlingar.

Att Miljöpartiet blir Stefan Löfvens regeringspartner får anses som givet. Sedan finns det olika alternativ. Det naturliga är att han vänder sig till Vänsterpartiet. Men törs han ta in V i en regering? En majoritet av de socialdemokratiska väljarna vill det. Det visade en Sifomätning förra veckan. Men den nuvarande S-ledningen har inte precis gjort sig kända för att lyssna till den interna vänsteropinionen. Det troliga är att Löfven nöjer sig med att förhandla med Jonas Sjöstedt om Vänsterpartiets stöd för att få igenom en budget. Han kommer säkert också att försöka göra upp med C och FP och lika säkert få nej i första skedet. Men deras nej kan med tiden mjukas upp och bli till ett ja. Kovändningar är inte ovanliga inom politiken.

Liss Jonasson

Tord Andersson