Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Välj kompromissens väg

Annons

Ukraina kommer inte att ge upp "en centimeter" av sitt territorium till Ryssland. Det säger Ukrainas premiärminister Arsenij Jatsenjuk vid en demonstration till 200-årsminnet av den ukrainske nationalskalden Taras Sjevtjenkos födelse.

Ukraina skulle behöva något helt annat, som en regering som förmår att kompromissa och som förmår se till hela befolkningen. Det har Ukraina inte i dag.

Landet skulle behöva en Vaclav Havel som när han var Tjeckoslovakiens president såg till att landet delades på fredlig väg, när slovakerna så önskade.

När Ryssland är inblandat blir det svårt för många att hålla huvudet kallt. Sålunda har den troliga blivande presidentkandidaten Hillary Clinton i USA jämfört Putins agerande med Hitlers. Likt vår egen Carl Bildt använder hon ord för att trappa upp en konflikt som behöver kylas ner.

Fast sant är att här finns paralleller. Hitler ville införliva alla tyskar i sitt rike innan han gick till attack. Dagens Ryssland säger sig vilja skydda sina landsmän även om de i dag bor utanför Ryssland.

På 30-talet möttes Hitlers krav med undfallenhet med syftet att undvika krig. Detta framstår i historiens ljus som ett misstag. Fast allt var nog inte fel.

Det kolrika Saarland administrerades efter Versaillesfreden 1919 av Frankrike. 1935 röstade 90 procent av befolkningen för en återanslutning till Tyskland.

Det var olyckligt eftersom det stärkte den nazistiska regimen som redan hunnit bli diktatur. Judar valde att flytta till Frankrike. Fast i dag är det få som skulle kalla Saar för annat än tyskt.

Den historien kan vara värd att ha i huvudet med tanke på den folkomröstning på Krim som alla väntar sig ska resultera i ett ja till anslutning till Ryssland.

Det misslyckade försöket att stoppa Hitlers expansion med fredliga medel kan heller inte tolkas som att det aldrig skulle vara rätt att försöka undvika krig. Tvärtom måste det vara utgångspunkten för allt agerande.

Efter andra världskriget har försvaret av freden byggt på principen om icke-inblandning i andra länder och om gränsers okränkbarhet. Sådan är folkrätten och därför bryter Ryssland mot folkrätten. Det sorgliga är att försvaret av folkrätten är så selektiv.

Var fanns de svenska opinionsbildarna när Kosovokriget inleddes eller när Kosovo erkändes? Egentligen borde väl de som är mest oroade för Ryssland ha varit de som tydligast försvarat folkrätten. Men så har det inte varit.

Ska vi förvånas över att Ryssland utnyttjar denna förändring?

Var fanns kritikerna när Irak invaderades? I varje fall Carl Bildt som nu tar till brösttoner mot Ryssland, var beredd att strunta i folkrätten den gången (se pressklippet). Lyckligtvis styrde han inte Sverige då. Den gången var det Saddam Hussein som jämfördes med Hitler.

Det var en mindre begåvad jämförelse för att uttrycka det milt. Det handlar ju inte om graden av ondska. Putin är förstås starkare, men jämförelsen leder lika fel den här gången.

En annan sak är att Sverige har all anledning att återupprätta ett försvar som kan skydda våra gränser mot det kapitalistiska Ryssland, även om jag i dag inte ser något omedelbart hot.

Att man oroas i de baltiska staterna är lätt att förstå. Den bästa fredsskaparen där vore att ge alla de statslösa medborgarskap.

För att återgå till Ukraina, så konstaterar jag att Henry Kissinger, den gamle diplomaten som i Vietnamkriget ständigt valde krigets väg när han kunde, nu varnar för att tvinga Ukraina välja mellan EU och Ryssland.

Kissinger vill se Ukraina som ett Finland med intimt samarbete med väst men utan institutionell fientlighet med Ryssland, vilket utesluter ett Natomedlemskap för Ukraina.

Han kritiserar också EU för sättet att koppla inrikespolitiken till strategiska element. Kritiken drabbar de närmast ansvariga, Polens utrikesminister Radoslaw Sikorski och Sveriges Carl Bildt, extra hårt. Svante Säwén

USA:s tidigare utrikesminister Henry Kissinger förtjänade inte Nobels fredspris. Men i beskrivningen av Ukraina tar han poäng. Ukraina ska inte tvingas välja mellan EU och Ryssland.