Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Valfrihet under tvång

Annons

Vinster i välfärden sägs vara en svår nöt i förhandlingarna mellan Stefan Löfven och Jonas Sjöstedt. Det är märkligt att frågan är så laddad bland politiker när både forskare och väljare är ganska överens om att vinster inom vård, skola och omsorg ställer till en massa problem. Det finns en sida av marknadsanpassningen av offentliga sektorn som det sällan pratas om. Det är att den leder till en hårdare centralstyrning och mer övervakning. Det är inte så lite ironiskt faktiskt, att en reform som kom till för att öka valfriheten, mångfalden och självständigheten hos utförarna i själva verket har lett till motsatsen.

Ett av de ursprungliga motiven till att göra offentliga sektorn till en marknad var att ge sjuksköterskor, läkare, lärare och andra professionella utförare en större frihet. Om de som bäst kände till verksamheten tilläts utforma och styra den skulle verksamheten bli mest effektiv. Så var tanken. En privatisering skulle befria dem från den statliga eller kommunala tvångströjan.

Vad har hänt? Jo, vi närmar oss något som Karl Palmås, samhällsforskare på Chalmers, kallar ”frimarknadsstalinism”, där ett fåtal dominerande bolag blir strängt övervakade av stat, kommuner och landsting.

Varför? Därför att vård, skola och omsorg inte passar in i den vanliga marknadens logik. En vårdtagare kan inte bedöma kvaliteten på det som erbjuds. Hemtjänsten är ingen jacka. En kommun kan inte veta hur vårdbehovet ser ut flera år framåt. Vårdtjänster är ingen asfaltläggning. Risken är stor att kontrakten blir oklara. Säljaren får övertaget. Det uppstår möjligheter att göra vinst genom att dra in ett extravak här, en skötersketjänst där. Köparen svarar med mer kontroll. Och friheten försvinner.

På så sätt sker en dubbel centralisering av makt, dels till de få bolag som har resurser att delta i upphandlingarna, dels till den övervakande upphandlaren. På köpet får man en kolossal byråkrati. Senaste upphandlingen av vård på St Görans sjukhus i Stockholm kostade 65 miljoner. Den ledde till att samma bolag som tidigare fick fortsätta driva verksamheten. Låter det klokt?

Sedan finns alltid risken att en utförare med vinst som främsta mål ger kunden vad kunden vill ha (en dator, ett överbetyg) snarare än vad kunden behöver. En vinstdriven verksamhet tenderar också att låta bli att ge kunden vad kunden behöver (en sittdyna mot trycksår) därför att kunden inte efterfrågar det.

Sådana frestelser att försämra kvaliteten för att öka vinsten möts oftast av politikernas standardsvar: ”Vi måste skärpa kvalitetskraven.”

Det är den universallösningen som leder till hårdare reglering och mer byråkrati. Och vad har man då uppnått?