Annons
Vidare till ltz.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

"Vägen var viktigare än resultatet"

Doften av fritt örtté och utsålda proggkonserter samsas med vassa samtidskommentarer från fyra decennier signerade Christer Themptander när utställningen För full hals öppnar i Ahlbergshallen på måndag.

Affischerna ligger utlagda på borden, väggarna är täckta med brunpapper för att komma bort från konsthallskänslan och närma sig anslagstavlan, planket, den offentliga miljö där pappersaffischen – den utdöende (?) – lever sitt liv. Här finns runt 40 av Håkan Agnsäters i dagsläget ca 450 affischer från proggens tid.

Det är Ragnarök, Kebnekaise, Träd, gräs och stenar, Hansson och Karlsson, Nationalteatern, Gärdesfesterna och många fler. Några är kategoriska, många är politiska och en lockar med fritt örtté. Rummet intill väntar på att fyllas av Christer Themptanders politiska affischkonst.

Det var när Håkan Agnsäter spelade i bandet Solen skiner som han började samla på sig affischer. Först de egna affischerna och sedan andras. Klimatet var tillåtande, många gjorde sina egna affischer, gränsen var inte så skarp mellan proffs och amatörer:

– Vägen var viktigare än resultatet, säger Christer Themptander över telefon från sommarstället.

Han är konstnär och var en del av proggrörelsen. Han vittnar om en tid med mindre skarpa gränser mellan konstformer:

– Jag var inte med i musiklivet men jag kände en del grupper och gjorde bilder till dem. Under 70-talet jobbade kulturarbetarna mer gemensamt. Alla hade en känsla av att ju fler kulturuttryck desto bättre.

Det var också en tid av mycket ideellt arbete utan så stor konkurrens.

– Vi tyckte att man kunde nå längre genom att jobba ihop, säger han.

En tid när politik, musik och konst hängde i hop.

Saknar du den tiden?

– Nej jag är inte nostalgisk så, men erfarenheten av att det kan funka väldigt bra finns kvar i kropp och hjärna.

På den tiden var allt väldigt hantverksmässigt. Tekniken har förändrat den grafiska designen men Christer Themptander tycker att det hantverksmässiga börjat bli viktigare igen. Däremot tycker han att det ser mörkt ut för affischkonsten:

– Då var det ett aktuellt uttryck både för aktivistisk verksamhet och politiska manifest, det var musikfester och stöd Chile. Inom konsten var det också ett aktuellt uttryck, många konstnärer gjorde affischer.

Nu ser han hur till exempel teatrarna gör affischer med bilder på de största skådespelarna – affischer som inte berättar något om pjäsen.

– Teatrarna nu för tiden, de gör reklam!

De småteatrar som vill göra mer personliga affischer får dem nerrivna och blir bötfällda på grund av huvudstadens nolltolerans mot att affischera på ej avsedda platser.

Själv tycker han att han lyckats med en affisch när den inte bara väcker blicken och får någon att titta utan samtidigt har ett konstnärligt uttryck som bär längre, får betraktaren att tänka till.

För hans egen del är affischerna bara en del av hans konstnärliga verksamhet. Han tackar nej till reklambyråer som hör av sig.

– Om mina politiska kommentarer kan dyka upp var som helst blir det inte samma sak, säger han.

De av hans affischer som visas på Ahlbergshallen spänner från sent 60-tal till nutid. Om den egna utvecklingen säger han:

– Från början var mina bilder mer primitiva, mer svartvita. Om innehållet var det viktigaste förr så tycker jag nu att både form och innehåll är viktigt.

Men senare i samtalet lägger han till:

– Det som egentligen gör att jag håller på är att jag är förbannad över hur världen ser ut, det är det som driver mig. Det är inte ett formproblem.

Håkan Agnsäter är glad att utställningen innefattar både proggaffischerna och Themptanders affischer. Merparten av proggaffischerna finns just nu utställda i Örebro och har tidigare visats på Nordiska museet. De går också att se på nätutställningen www.proggensaffischer.se Han hoppas på ett större samarbete med Storsjöyran nästa år och att många fler av affischerna kan visas då.

– Meningen med min stora utställning är också att söka efter lokala affischer, säger han per telefon.

De flesta av affischerna kommer, trots att många av dem romantiserar landsbygd, från de större städerna. Särskilt intresserad är han av att få in affischer från kvinnorörelsen. Men just nu är musiklivet och turnéaffischer i fokus. Många av affischerna gjordes snabbt och i stunden och ingen tänkte på att arkivera dem. Därför finns bara ett fåtal exemplar kvar av många av affischerna. En av dem för en spelning med Hansson och Karlsson på Stockholmsklubben Filips gjord av Gianpiero Tartagni.

– Jag fick tag i honom. Han gjorde den här 1967 och är en stor regissör i Italien nu, säger Håkan Agnsäter.

Själv lämnade han livet som turnerande proggtrummis (där han bland annat hann med att spela på Gamla Teatern i Östersund) och är numera läkare. Men affischhobbyn tar både tid och ger mycket. Nästa projekt är att göra en bok med proggaffischer.

Fotnot:

Utställningen För full hals är uppkallad efter ett album av Nynningen och visas på Ahlbergshallen i Östersund 25 - 30 juli.