Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vägen till framgång är lång

/
  • LT:s skribent Stina Hylén träffade artistcoachen Micke Wranell i egenskap av artist, och berättar om sin upplevelse. I februari kommer hon att medverka i Open Jams länsturné.Foto: Håkan Luthman
  • En ödmjuk coach. Micke Wranell peppar och ger artisttips.Foto: Stina Hylén
  • Artisten Emil Jensen är, enligt Micke Wranell, ett bra exempel på någon som har arbetat hårt för att komma dit han är i dag.Foto: Scanpix

Numera finns det coacher i allt och helt nyligen fick Östersund besök av en artistcoach. LT:s Stina Hylén, som snart ska ut på turné med Open Jam, var en av dem som blev peppad. Nu undrar hon om det är värt mödan att göra karriär.

Annons

I ett av rummen på Gamla tingshuset möter jag Micke Wranell från Riksteatern. Jag sneglar på visitkortet på bordet och läser titeln ”Konstnärlig utvecklingsansvarig”. Jag vet inte vad det innebär men tänker att det nog skulle kännas helt okej att se sitt namn på det kortet.

I dag går han under epitetet artistcoach och jag har i egenskap av ”artist” fått äran att träffa honom. Jag hinner dock aldrig reflektera över vem som har mest status av oss, för redan när vi skakar hand förstår jag att det här är en ödmjuk man som hellre peppar andra än skryter om sig själv.

Han börjar med att berätta att han inte alls gått fina skolor för att hamna där han är nu. Han har arbetat som frilansande skådis, giggat här och där, det ena har lett till det andra och så vidare. Kortfattat kan man nog säga att han följt framgångsreceptet ”jobba dig dit du vill”, med drivkraften att ha så roligt som möjligt.

Men så till själva coachningen, som egentligen är ett rejält pepptalk i sann ”Du kan om du vill”-anda.

Att lägga prestationskraven åt sidan och släppa oron över att det kan gå fel är Micke Wranells bästa råd. ”Om målet är att ha fett roligt kan man inte misslyckas” för att citera honom mer exakt. Det låter hur klyschigt som helst tänker jag, men kommer sedan på att det faktiskt är ganska självklart att det är just vad det handlar om. Att våga kasta sig ut och se om det fungerar... och ha förmågan att rycka på axlarna om publiken inte har lika kul som en själv. För att ta en fotbollspublik som exempel, det är inte missarna de minns efter matchen, det är målen. När det gäller scenframträdandet är rådet att vara förberedd och lita på det. Nervositeten kommer man aldrig ifrån, däremot går det att omvandla den till spänd förväntan.

I själva arbetet för framgång säger Wranell att det bästa är att ta hjälp av kollegor i branschen och försöka visa sig så mycket som möjligt. Att man ska ha spetsiga armbågar för att lyckas är en myt. Det kommer heller ingen Gud från ovan och fixar allt, den som tränar mest blir bäst, och bakom varje ”magisk talang” döljer sig massor av eget arbete.

Dagens coaching är riktigt peppande, men jag måste erkänna att jag själv är lite kluven i min eventuella artist dröm. Är det verkligen värt det? Det är ruskigt kul att stå på scen och höra applåder ämnade för en själv, men varför utsätta sig för det när det samtidigt innehåller den där ångesten runt omkring. Kanske just därför, för att det både är det värsta och bästa som finns. Och som sagt, det är ju bara målen man minns.

Fotnot: I mitten av februari drar Open Jams länsturné igångmed Stina Hyléns estradpoesi som ett av ett inslagen.

Mer läsning

Annons