Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vad vill väst i Ukraina?

Annons

Putin har skolats i den sovjetiska säkerhetstjänsten KGB och vet hur slipstenen ska dras när ett grannland ska besättas. Kuppen mot Krim följer helt KGB:s regelbok. Här finns förberedelserna i form av propaganda riktad både inåt och utåt, och en massiv militär uppbyggnad vid gränserna som fysiskt påtryckningsmedel.

Här finns samarbetsmännen, som förr mest utgjordes av hemmakommunister, men också som på Krim etniska ryssar. Här finns de civila agenterna, de kamouflerade specialförbanden, lögnerna och blånekandena, och den totala avsaknaden av respekt för internationell rätt och ingångna avtal. Här finns den rysstrogne presidenten som får begära militärhjälp ena dagen, och kastas på den historiska sophögen nästa dag.

Undra på att Europa gnuggade sig i ögonen. Kunde sådant verkligen inträffa på 2010-talet? Ja, det kunde det uppenbarligen. Så här långt har aggressionen mot Ukraina också lönat sig. Vad Ukraina kan hoppas på är en formell överhöghet över Krim, men det förutsätter att den nu aviserade folkomröstningen på Krim inte blir ett klart ja till anslutning till Ryssland, eller att Putin använder Krimkortet för att pressa Ukraina på något annat.

Det är viktigt att den ryska aggressionen som sådan fördöms i entydiga ordalag, och det är nödvändigt att omvärlden låter Putinregimen betala ett pris för att den kränkt ett grannlands gränser, annars kan den frestas att gå vidare i Ukraina och på andra håll. Ett vacklande och splittrat EU ökar också Putins aptit. Ekonomiska sanktioner och politisk isolering är ofta kontraproduktiva i långa loppet, men kan behövas i det här läget. Putin är sårbar för ekonomiska påtryckningar, eftersom den ryska ekonomin redan utvecklas svagt.

Den andra sidan av myntet är att Europa och USA nu måste definiera sina målsättningar i denna del av Europa. Är de verkligen att till varje pris vidmakthålla en västvänlig regering i Ukraina, även om detta innebär att en stor del av befolkningen känner sig alienerad? Den nuvarande interimsregeringen representerar uppenbarligen inte hela Ukraina, och det kan även med massivt ekonomiskt stöd bli svårt att vinna den rysktalande delen för en anslutning i EU. I det läget bör Ukraina inte tvingas att välja sida.

Europa och USA måste trycka på för att snarast ge Ukraina en regering som representerar hela befolkningen. Annars kommer landet att fortsätta falla sönder, med eller utan Rysslands medverkan.

Sedan bör vi inte helt glömma det historiska och geopolitiska perspektivet. För bara 25 år sedan gick i praktiken Rysslands västgräns tvärs igenom Tyskland. Idag har väst genom EU och Nato pressat tillbaka Ryssland ända in på dess egna knutar.

Det är faktiskt inte Ryssland som flyttar fram sina gränser, bortsett från Krim som var ryskt till 1954. Det är väst som expanderar sin intressesfär. Det rättfärdigar på intet sätt Rysslands aggression mot Ukraina, men det är nyttigt att försöka se på saker även med motsidans ögon.

Torsten Nilsson