Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vad jag inte visste för ett år sedan

Grattis alla vithattar!
I dag tjimmas och tjoas, skrålas och vrålas det över hela staden.

Annons

Är du en av dem som ska ägna dagen åt sådana aktiviteter, läs det här i helgen. I dag har du inte tid. Ut med dig! Gör dumheter!

För 365 dagar sen hade jag på mig samma hatt, fylld med samma förhoppningar. Jag visste att livet hade oändliga möjligheter att bjuda på, men jag visste inte vilka som skulle bli verklighet. Jag trodde att jag visste.

Jag trodde att jag skulle flytta till Frankrike. Jag kom till Stockholm. Jag trodde att det här med att fotografera och skriva naiva texter, det är någonting man borde tjäna sina pengar på. Jag fann mig ett halvår senare huttrandes på en kall skolgård i huvudstadens utkanter som nybliven lärarvikarie. Allt som snurrade i huvudet under de första månaderna var: Tänk om alla gamla lärare och vikarier som blivit ifrågasatta och bråkade med såg mig nu. Inte så kaxig längre. Till slut fick jag sälja mina kameraprylar för att kunna betala hyran. Är det vad som kallas ödets ironi? Kanske inte, men någon slags ironi kändes det som.

När jag kramade en av mina bästa vänner i hamnen den där mulna studentkvällen, visste jag inte att det var sista gången jag skulle se honom på minst ett år. Och när jag satt med den där blonda flickan på en parkbänk långt in på morgonkvisten, så hade jag inte en aning om att hon skulle flytta utomlands med sin nya kille samma sommar, och vi aldrig mer skulle komma att höras.

När jag sen gick hem och lade mig på mitt pojkrum, kändes det fy och blä att bo hemma med familjen. Inte heller då, visste jag inte att ett år senare skulle samma familj vara utspridd på fyra hushåll i tre städer. 

Så. Nu när det är söndag och du har klivit upp. Ta det lugnt. Känn ingen stress. Du har gått ut skolan nu, och lärt dig massvis med årtal och ekvationer. Nu handlar det inte längre om rätt och fel, utan om dig. Och det finns fortfarande så mycket kvar att lära, för när allt kommer omkring så vet man ingenting. Och tur är väl det.

Joakim Rolandsson