Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vackert men för mycket biografi på bekostnad av biomagi

Biostaden

Genre: Drama

Premiär: 12 november 2010

Med: Hans-Erik Dyvik Husby, Malin Crépin, Helena af Sandeberg med flera

Regi: Amir Chamdin

Speltid: 1 tim 41 min

Censur: 7 år

Annons

"Det här är ett porträtt av en kille som finns", hörs Cornelis säga till förtexterna på filmen som bär hans namn, "men det är alltså inte jag".

Så vem är det? En liten pojke som förs bort från sin familj medan tyskarna trampar Hollands gator och sätts i ett katolskt sanatorium. En ung man som vill bli journalist men visar sig ha talang för att kombinera ord och gitarrsträngar på ett sådant sätt att det svenska 60-talet släpper vad av bakelit de har i händerna och lyssnar, jublar. En rumlare som ser bottnen på otaliga glas. En casanova vars händer först famnar kvinnor, sedan knuffar bort dem på ett sätt som är lätt att förväxla med slag.

Det eviga barnet som sträcker sig efter kärlek där den finns men så fort han får tag i den tappar - eller släpper - den i gatan.

"Cornelis" tar avstamp i barndomen, i bomberna, ockupationen och separationen från en älskad mamma. En separation som ekar genom resten av filmen. Det är som om regissören Amir Chamdin vill förklara Cornelis just så, som en man vars liv är ett enda förlängt avsked.

Men nu är vi i Stockholm och året är 1962. Cornelis käftar bort sig från jobbet på mentalsjukhuset, träffar en kvinna, får skivkontrakt och skuggar samtidigt solen för kollegan Fred Åkerström.

Det går fort, för fort. Scener staplas på varandra utan riktigt flyt. En turné, flaskor, tabletter, kvinnan som musa, en båt som brinner ner. Man vill ropa åt filmen att stanna upp, våga vila i berättelsen, låta nyckelepisoder sjunka in, men den har lika bråttom, är lika rastlös som Cornelis själv. Det blir mycket redovisning, ingen fördjupning och, tyvärr, inte mycket liv. Biografi på bekostnad av biomagi.

Men så har vi, tack och lov, Hans-Erik Dyvik Husby. Han spelar Cornelis så skickligt just genom att inte spela Cornelis, även om hans ansikte har hela trubadurens resa utför ristat i huden. Om Dyviks puls hade kunnat sprida sig genom hela filmens blodomlopp hade "Cornelis" blivit ett urberg inom svensk film.

Nästan lika levande är Amir Chamdins Stockholm. Utan att vara lika överesteticerad som debuten "Om Gud vill" visar filmen, med teknikens helt omärkliga hjälp, upp den perfekta omfamningen mellan 1960-tal och nu.

En kille som finns. Men inte han. "Cornelis" berättar förstås inte den sanna och slutliga historien om mannen från Ijmuiden. Kvar blir inte ett porträtt utan ett helt collage. Vilket förstås är den enda rättvisa, och möjliga, bilden.

Bildtext 1-2: Hans-Erik Dyvik Husby är, tillsammans med regissören Amir Chamdins känsla för stockholmsk tidsanda, behållningen med "Cornelis".

Foto: Crille Forsberg