Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vacker styrka utan skyddsnät

/
  • Cirkörs Louise Bjurholm, Henrik Agger utmanar rädsla och gravitation. Foto: Mats Bäcker

Det finns något djupt sympatiskt i programförklaringen till Cirkus Cirkörs nya uppsättning ”Wear it like a crown”.

Annons

Titeln är hämtad från Rebekka Karijords sångtext med samma titel och anspelar på att bära sina misslyckanden, rädslor och tillkortakommanden som en krona, en krona att putsa och bära med stolthet: ”I’m gonna take that fear and wear it like a crown.”

I en tid som desperat kämpar för inre och yttre självförbränning, förlåt jag menar självförbättring, är ett sådant statement befriande.

Föreställningen är den sista delen av Cirkörs trilogi om kroppen. Del ett, 99% unknown, utforskade celler och neuroner. Tvåan, Inside out, följde hjärtat.

Del tre vill söka ordning i krockarna mellan höger och vänster hjärnhalva och propagera för den högra hjärnhalvan och dess kaosartade ordning.

Scenbilden bjuder på en manege som ramas in av en stålställning krönt med en ring i samma material. Som två hjärnhalvor med en krona. Formen för mina tankar till en törnekrona.

Luftrummet i manegen delas in i två av en stång som går från golv till tak, en bild av de två hjärnhalvorna som skiljs åt.

När sedan motorsågsjonglören bildligt sågar bort luftakrobatens stång går tankarna till lobotomi.

”Wear it like a crown” sätter igång många tankeprocesser och associationsbanor av det slaget.

Tankarna på hjärnkaoset spänner mot Rebekka Karijords vemodigt vackra sånger och mot det fullständigt vansinniga och rysligt skickliga risktagande vi ser på scenen. Publiken drar kollektivt och hörbart efter andan gång på gång.

Sex artister med tydliga karaktärer delar på scenutrymmet. För ett tag sedan ramlade jag över en checklista för att undvika arbetsplatsolyckor inom scenkonsten. Jag tänker på den mer än en gång. Det som alltid gör scenkonsten så speciell: nuet, blir extra påtagligt när risken är så stor. När Shannon Savage som Mistress of Mayhem gör som hon vill med gravitationen, när Jesper Nikolajeffs Nerves of Steel knivar viner genom luften. Utan att någon tar skada. Det är ”mina damer och herrar: utan skyddsnät!” och ”pröva inte det här hema barn!” rakt igenom utan att de orden någonsin uttalas.

”En risk är en möjlighet är en risk” inleder Henrik Aggers komiska rollkaraktär Wizard of Wonder. Mina tankar snuddar vid klyschfacket men två och en halv timma senare, när Fouzia Rakez och David Eriksson gör trapetskonster i slutnumret till ledmotivet ”Wear it like a crown”, är jag såld.

Scenen är så exakt formulerad och övertygande vacker. Det är klart att man ska bära sina rädslor som en krona. Som en styrka. Så självklart.

Något annat jag tycker mycket om i uppsättningen är den renodlade estetiken som liksom söker sig tillbaka till cirkuskonstens rötter. Det är inte uteslutande men elementen finns där i scenbildens klassiskt runda manege och i kostymen som andas tältduk och sågspån. Stämningen drar åt franska filmen ”De förlorade barnens stad”.

På väggen bakom manegen projiceras filmklipp. Vi går in i ett dockskåpshus där vi återfinner karaktärerna. Ytterligare en metafor för hjärnan: ett hus med alla dess vindlingar och vrår.

”Wear it like a crown” är en oerhört rik föreställning. Den talar starkt till känslan, får mig att dra efter andan, överraskar och ger en övertygande illusion.

Men den ger också nya tankar och bilder i ämnet den säger sig vilja utforska. Hjärnans kaos och vårt förhållande till rädsla.

Jag har sett några Cirkörföreställningar genom åren. Det här är den bästa hittills. De spelar ikväll igen.

Mer läsning

Annons