Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Utsökt Octava!

Att vara en av de 17 handplockade medlemmarna av kören Octava betyder inte att man dammar av sin körpärm någon gång emellanåt och släpar sig till körrepetitionerna vilka man lite lojt sitter av.

Annons

 Nä du – med den dirigenten så är det nog bäst att du jobbar på din röst, arbetar med ditt stämmaterial och sen ser till att du är vässad som en sylvass blyertspenna när det är dags för konsert!

Dirigenten Henry Åkerlund kräver. Han är noggrann med programvalet, förberedelserna är exempellösa, hans egen tydlighet på pulten makalös. Och resultatet blir därefter. Riktigt, riktigt bra.

Söndagskvällens inledningskonsert av festivalveckan tillägnad den estländske tonsättaren Arvo Pärt satte ribban högt för den fortsatta festivalen.

Arvo Pärt menar att hans musik ofta inspireras av tystnaden. Han är mångårig medlem av den ryskortodoxa kyrkan och vistas ofta i stillhet i kloster. Han säger själv att "om man närmar sig tystnaden med kärlek kan musik uppstå". Till vår lycka så gör det emellanåt det för honom. Fantastisk stilla, kärv och enkel musik, och i mitt tycke ofta så disharmonisk att det skapar harmoni i själen.

Programmets många Pärt-verk hade på ett intelligent sätt blandats med musik av Egil Hovland, Ola Gjeilo, Morten Lauritsen, Sergei Rachmaninoff, Johan Ederfors och Maurice Duruflé.

Härligt var det med de två yngre tonsättarna vi bjöds på under konserten. Norrmannen Ola Gjeilo och hans "Tota pulchra es" var en intressant ny bekantskap och Johan Ederfors "Aldrig vila" från 1997 gav lätthet och ett slags ljus i konserten. Tyvärr försvinner i Stora kyrkans akustik all tillstymmelse till diktion vilket är mycket tråkigt.

Kvällens Pärt-verk visade på mycket goda förberedelser från körsångarna sida. Det må låta enkelt, men ack vad man bedrar sig när man står där med notbladen. Det var befriande rent sjunget rakt igenom konserten, det presenterades exakta frasstarter, balansen mellan stämmorna var noggrann och avsluten på sångerna tydliga. Dynamiken var mild och omsorgsfull. Kanske jag ibland velat ha lite mer tryck i fortepartierna.

Valet av avslutningsnumret "Notre Père" av M. Duruflé kändes välavvägd. Bekväma klanger att skicka ut oss i kvällen med.

Konserten hade ingen ambition att bjuda på fart och fläkt, men kanske är det precis en sådan stund vi ibland behöver för att kunna nå vår egen inre tystnad.