Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Utan mina anhöriga vore jag inte vid liv i dag”

/
  • ”När jag sökt vård har bemötandet alltid varit gott, men jag har inte fått tillräcklig vård. Jag hade behövt bli inlagd. Det handlar inte om ovilja från läkarnas sida, det handlar om att det inte finns pengar”, säger Ann Heberlein.Foto: Marc Femenia/Scanpix
  • ”Om ingen berättar att vi finns kan man låtsas som om vi inte gör det. Man kan tänka att de där människorna som tar livet av sig är sådana som inte behövs, de är som sopor”, säger Ann Heberlein.

Psykisk sjukdom luktar illa, konstaterar Ann Heberlein. Just därför vill hon visa sin egen. När hon nu skrivit en bok om sin ångest och dödslängtan är det med en under-liggande förhoppning om att få leva ännu lite längre.

Annons

– Vi ska vara lyckliga och framgångsrika i dag, och det tycker jag känns jobbigt med den här boken. Det där som min son säger, att ”ska du nu komma ut som olyckligast i Sverige?”. Många av oss jobbar ju hårt på bilden av oss själva som lyckliga, vi har ett vackert och välstädat hem, vi har glada barn, ett fantastiskt sexliv och allt vad man nu ska ha.

Ann Heberlein, teolog, forskare i etik, författare, tongivande debattör i Svenska kyrkan, krönikör och kulturskribent. Därtill gift trebarnsmor i dyra, moderiktiga kläder, ”en riktig praktmorsa”, åtminstone fram tills nu.

”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” heter hennes bidrag till vågen av självbekännelser inom svensk litteratur. Den kan läsas som en rak skildring av ett psykiskt sjukdomstillstånd som leder till otrohet, ofattbar arbetskapacitet, dyra husköp och Lunds mest påkostade glöggparty. Men också som ett inlägg om vikten av psykisk vård.

Den utspelas så sent som i somras under hennes värsta hypomaniska skov på sex år. En sommar då hon, inbjuden föreläsare under Almedalsveckan, efter fullgjorda uppdrag fastnade förlamad av ångest, med rinnande tårar och snor, i en kyrkbänk i Visby bara för att upptäcka att ingen frågade hur det var fatt.

– Hela den här beröringsskräcken var fruktansvärd, den går i klinch med budskapet i kyrkan.

Tonen i boken är uppskruvad, ofta irriterad och framför allt så mycket hårdare än den röst som talar nu. Ett halvår senare mår hon betydligt bättre, men stundtals fortfarande ganska dåligt, berättar hon.

Bokens berättelse börjar några veckor före Almedalsbesöket. Hon skriver inte för att det ska bli en bok utan för att hålla ångesten ifrån sig, för att fästa sitt liv mellan bokstäverna.

Hon har tagit sig till psykakuten på St Lars i Lund, räddningsplankan sedan tjugo år. Hon har åkt dit för att be om en sängplats, men väl där övertygar hon i stället läkaren, svårt trängd av platsbrist på ett ekonomiskt beskuret sjukhus, om att hon klarar sig ändå. I själva verket bestämmer hon sig ännu en gång. Hon orkar inte längre. Hon ska gå långt ut i vattnet, med förhoppningen om att kroppen aldrig hittas.

– Att jag inte tagit livet av mig, det handlar om att jag har anhöriga som hållit i mig, som inte släppt taget. Hade jag befunnit mig i en annan livssituation, om jag inte haft min man, mina föräldrar eller goda vänner, om jag hade åkt hem ensam till en lägenhet hade jag inte levt i dag.

– Och det ska inte behöva vara på det sättet, det finns en massa människor med andra livssituationer än jag men som lider av liknande sjukdomar.

Hypomaniska personer är inte sällan framgångsrika, det vill säga innan manin tar över fullständigt. Den manodepressiva poeten Anne Sexton sa att hon hade att välja mellan att bli prostituerad eller författare, berättar Ann Heberlein. Den i höst så omskrivna journalisten Marianne Höök, som liksom Sexton tog sitt liv, hade samma diagnos, menar hon.

– Alla ingredienser finns där, hennes affärer med män, hennes oförmåga att sköta sin ekonomi, hennes enorma humörsvängningar och hennes oerhörda produktivitet. I sin biografi om Höök fabricerar Annette Kullenberg en helt bisarr incesthistoria som det inte finns några belägg för.

– Också därför ville jag skriva en bok om mina självmordstankar, om jag nu tar livet av mig vill jag inte att någon annan ska säga att det berodde på ditten eller datten.

Att det berodde på det patriarkala universitet?

– Nej, precis. Det vill jag säga själv och det har jag fått göra nu, säger Ann Heberlein med ett skratt.

Hon läser 200 sidor på en timme. Sina flesta böcker har hon skrivit som hypomanisk. Samtidigt arbetar hon för mycket för att må bra. Trots ångesten är boken skriven i stunden, säger hon. Att formulera sig är ännu ett sätt att skapa kontroll. När sjukdomen kopplar greppet på allvar och dödslängtan är som allra starkast tar hon ibland till inre projektioner. På den absoluta botten tänker hon på dem hon älskar allra mest, på sina barn. Hon tänker sig dem på sin egen begravning.

Det är väldigt tungt.

– Ja, men det fungerar. Jag har ju talat med barnen om boken, de vet att den kommer. Min äldsta son tyckte inte alls om det. Men så talade vi om psykvården, han förstår att det finns något jobbigt och smärtsamt i det här, både för mig och för honom, men han förstår också vinsten i att ge ut boken, att det är viktigt.

Okomplicerat är det dock inte. Ibland har Ann Heberlein märkt hur människor blivit besvikna när hon berättat om sin sjukdom.

– Man kan aldrig kontrollera hur folk läser. Det otäcka är om det spiller över på mina barn, man kan ju läsa den här boken på olika sätt, man kan ju läsa den som att jag är en promiskuös galen hynda, det vore inte så roligt.

De kategoriska bilderna av psykisk sjukdom sårar. Allra värst är att bli ifrågasatt som förälder.

– Jag vet förstås att en hel del psykiskt sjuka inte klarar att ta hand om sina barn, men det betyder ju inte att alla är usla föräldrar. Jag har alltid varit den jag är, jag månar väldigt mycket om mina barn.

Erika Josefsson

erika.josefsson@ttspektra.se

Mer läsning

Annons