Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Utan Anna-Carin hade det inte blivit något"

Hon är ledaren, mamman, tränaren, administratören – och eldsjälen.
Anna-Carin Larsson är personen bakom "pingisundret" i Ås.
– Utan henne hade det inte blivit något, säger Lars-Göran Norman.

Annons

När Ås-damerna i helgen fortsatte sitt spel i elitserien, fanns det några personer som kunde sträcka på sig extra mycket. En var Anna-Carin Larsson.

Hon är en av de stora eldsjälarna och en av grundbultarna bakom "pingisundret" i Ås. Från en verksamhet med ett fåtal spelare 1998/99. har Ås vuxit på bredden och längden.

Den lilla föreningen, nordväst om Östersund, är numera en av norra Sveriges bästa klubbar både vad gäller bredd och topp. Till och med Svenska Bordtennisförbundet pratar om "pingisundret" i Ås.

– Jag håller med dig om det du säger. Ås sticker ut, säger Patrik Björs Strand på Svenska Bordtennisförbundet.

Anna-Carin Larsson, tillsammans med Björn Tengblad och Robert Ingvarsson, har varit något av trojkan bakom detta under.

Anna-Carin är en av de där idrottsledarena som man inte kan undgå att imponeras av. Hon är ledare, tränare, coach, administratör – eller en äkta eldsjäl.

Allt hon gör, gör hon för andra, inte för egen del. Hon gör det för klubben, för samhället, för ungdomarna.

– Det är så roligt att se när spelarna tar nya steg. Det är på samma sätt när jag jobbar i skolan och ser barnen utvecklas.

Hur ser du dig själv? Som tränare, coach, ledare?

– Jag är inte så mycket instruktör utan mer en ledare, en peppare. Jag gillar att följa med på tävlingar, på läger och på matcher. Det är roligt med det sociala.

Bordtennis har varit hennes liv sedan hon var liten. Först som spelare i Mattmar ("jag började eftersom min kusin spelade och så hade vi Bengt Bengtsson som ledare"), sedan på pingisgymnasium, därefter i ÖGIF och från 1998/99 i Ås IF.

– När jag växte upp i Mattmar fanns det inte så mycket annat. För mig var det mycket idrott.

Har uppväxten på glesbygden format dig som person?

– Ja, jag tror att jag är stabil, står stadigt med föttena på jorden. Jag är en arbetsmyra och pålitlig. Det kommer nog från min trygga uppväxt.

Var pingisspelare dina idoler när du växte upp?

– Ha-ha! Nej, det var mer friidrottare. Någon utländsk sprinter, som jag sett på OS.

I dag, vid 45 års ålder, är hon minst lika pingistokig som förut. Hon erkänner att hon är en "nörd".

– Ja, hur nördig som helst. Jag följer tabeller, streamar internationella tävlingar på ungdomssidan, kollar resultat. Men vi är ganska nördiga hela famiiljen.

Intervjun äger passande nog rum i Jämtkrafthallen, Anna-Carins andra hem. Här har hon tillbringat tusentals timmar som ledare.

– Nu är jag här mindre tid än förr. I dag tränar jag bara två grupper, två dagar i veckan. Men det går i perioder. I julas blev det extremt mycket. Det var resebokningar för lag och samtal med ambassaden (för att kolla visum för Carelyn Cordero).

Flera saker karakteriserar Ås-pingisen. Till exempel den extremt stora dominansen av tjejer. Kanske beror det på att Anna-Carin är tjej.

– Från början spelade nog det in. Vi fick framgångar och de yngre tjejerna fick förebilder.

De riktade tjejsatsningar som gjordes i början av 2000-talet (genom idrottslyftet) har också haft stor betydelse. Liksom det breda engagemanget från föräldrar och andra ledare i klubben.

Anna-Carin pekar på att engagemanget är större i Ås än vad det var i ÖGIF. Kanske är det en naturlig konsekvens av att folk på landet ofta känner mer för sin lilla idrottsförening än folket i den stora staden.

Däremot kan ekonomin vara ett större problem i Ås än i staden. Elitserieplatsen och division 1- och 2-spelet innebär resor till södra Sverige.

Avancemanget upp till den högsta serien har inte inneburit att klubben, spelare eller ledare fått det bättre ställt.

– En del tror kanske att jag är avlönad, men så är det inte. Hade någon erbjudit mig pengar för att jobba i Ås skulle jag aldrig ha tackat ja.

– Det är snarare tvärtom. Just nu ligger jag ute med 5 000 kronor som jag betalat ur egen ficka. Jag skulle bra gärna vilja ha tag i vår kassör, säger Anna-Carin och skrattar.

Vad gör dig mest glad över utvecklingen i Åspingisen?

– Att vi kommit så långt på idéella krafter. Det blir svårt att toppa det här.

Om vi vänder och tittar framåt; vad ser du då?

– En pingishall och fler tränare, gärna någon med mer spets. Den hall vi börjat skissa på är tänkt att vara byggd kloss-i-kloss med nuvarande hall. Där kommer vi i så fall att ha borden uppställda för jämnan. I dag är det så stor konkurrens om tiderna och det är ett jättejobb att sätta upp och ta ned borden.

--------------------------------------------

Sagt om Anna-Carin Larsson

– Det är verkligen ett pingisunder. Ås sticker ut som en stark förening i Norrland, som i övrigt inte är så stark i bordtennis. Framför allt sticker Ås ut på ledarsidan och bland tjejerna. De har många ledare som är engagerade.

Patrik Björs Strand, tjänsteman på Svenska Bordtennisförbundet

– Anna-Carin betyder oerhört mycket. Inte minst som kvinnlig förebild för våra unga tjejer. Hon visar att man kan hålla på med bordtennis även när man blivit äldre. Folk begriper inte hur oerhört mycket tid hon lägger ned på allt möjligt i klubben.

Björn Tengblad, kollega i Ås IF sedan många år tillbaka.

– Utan att Anna-Carin och Paul hade flyttat till Ås skulle det inte blivit något. Hon är en drivande ledare.

Lars-Göran Norman, också uppväxt i Mattmar och tidigare ledarkollega med Anna-Carin Larsson i ÖGIF

Sju frågor

1. Finns det något du gärna unnar dig?

– Ja, massage och att resa. När flickorna var små reste vi runt på Nya Zeeland i två månader. Det var väldigt häftigt.

2. Hur blir man lycklig?

– När man gör det man tycker är roligt. Jag har ett fantastiskt jobb som lärare, där jag får energi. Det är som med pingisen. Att få se glädjen hos barn och ungdomar när de utvecklas är fantastiskt.

3. Vilken talang skulle du vilja ha?

– Att sjunga, jag är usel på det. Men i så fall skulle det bara vara till husbehov.

4. Vad är det bästa du gjort?

– Det måste vara våra två barn.

5. Din viktigaste ägodel?

– Mobilen. Jag surfar mycket. Tyvärr är jag beroende av den.

6. Vilken egenskap vill du bli av med?

– Jag är ibland för envis och för "på". Samtidigt är jag målmedveten. Det är både en styrka och en svaghet. Men jag skulle behöva ta det lugnare.

7. Bästa ögonblicket inom bordtennis?

– Att få uppleva riksfinalen av Bästa fyran. Det är otroligt häftigt, med alla som skriker och springer omkring. Det andra jag tänker på är när jag fick vara på plats och se Emelie (dottern) spela ungdoms-EM i Ryssland och Turkiet.