Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Uppror mot det effektiva samhället

/
  • ”Att provocera är inte det viktiga utan att nå ut, att försöka sätt fingret på att vårt samhälle inte är byggt för människor”, säger Jona Elfdahl.Foto: Janerik Henriksson/Scanpix

Konstnären och filmaren Jona Elfdahl porträtterar dvärgar och handikappade som vår tids paria, som dem ingen vill ta i ens med tång. Framför allt angriper han en kultur som slår ner på allt svagt och avvikande. – Jag klättrar på väggarna i den här fyrkantigheten, jag står inte ut, säger Jona Elfdahl och slår ut med armen mot sitt hem.

Annons

Han är mild och vänlig, hans leende tonar ner dramatiken i det han säger, men det råder ingen tvekan om att han menar allvar. Bara hans ovilja att bo inom fyra väggar skulle kunna provocera vissa. En nomad, i dag? Som frivilligt abdikerar från diskmaskin och platt-tv för ett liv nära naturen? Som skulle bott kvar i familjens cirkusvagn om det bara hade funnits en bra uppställningsplats nära Stockholm. Det kan väl ändå inte vara sant?

Särskilt som familjens lägenhet ligger naturskönt i ett gammalt sanatorium, i dag ett kollektivhus med separata bostäder. Jona Elfdahl odlar sin japanska trädgård utanför köksfönstret. På andra sidan husknuten har han planterat majs.

Han maler själv sitt mjöl. Men det räcker inte. För att klara av att bo inom fyra väggar har han rest delar av sitt mongoliska tält, sin Jurta, runt järnkaminen i vardagsrummet. Barnens mjukdjur, eller om det är hans egna, har gott om plats.

– 200 kilo tovad ull och kanvastyg ligger nu uppe på vinden och väntar på nya äventyr. Jag har flyttat runt i den här i flera år. Den är det bästa jag bott i. Man hör hela skogen. Men här hörs bara bilarna.

Anledningen till att han bor i lägenheten stavas arbete. Både han och hans tjej jobbar med sociala konstprojekt och behöver vara nära Stockholm.

Under åtta år besökte Jona Elfdahl Adryan Lindén. Resultatet blev ”Paria”, en stark och närgången kortfilm där åskådaren möter en man, svårt angripen av en ärftlig muskelsjukdom. Blivande föräldrar med sjukdomen i släkten kan i godhetens namn få fostret testat. Allt för att ett sjukt barn ska slippa födas, slippa lida. Men det där läser jag mig till på Socialstyrelsens hemsida först senare.

På ett plan ställer filmen föräldrars rätt till fosterdiagnostik mot handikappades, exempelvis mongoloidas, rätt att leva. Men när filmen visades på Filmhuset i början av sommaren handlade den animerade diskussionen efteråt framför allt om varför filmdebatten så ofta stannar kvar i samtal om konstruktion i stället för om innehåll, berättar Jona Elfdahl.

– Varför görs det så få filmer som kan hjälpa människor att bearbeta sina liv? Vi behöver filmer om det som verkligen angår oss. ”Paria” är en film som man verkligen kan arbeta med, den är ett bruksföremål, ett virus. Den angriper vår rädsla för svaghet, vår strävan efter det friska, goda och perfekta.

Medan Jona Elfdahl kommit och gått har Adryan stannat kvar i lägenhet, i sin självvalda exil. Manus skrev de tillsammans. Jona Elfdahl hade sina syften och Adryan sina.

I en bitvis ursinnig monolog förmedlar Adryan sina insikter om människans grundvillkor. Åskådaren får varken veta vad han heter eller vilken sjukdom han har, däremot hur han ser på offer och lidande, varför han förklarar krig mot världen utanför.

– Hans situation i sig är politik. Man vill inte ha honom. Utanför är fiendeland, jag tillhörde ju också fienden först. Adryan har blivit tvungen att från grunden tänka igenom varför vår kultur vill ha bort honom.

För egen del har Jona Elfdahl, genom mötet med Adryan, lärt sig att se sin reumatism som en gåva. Värken har blivit en inre kompass som styr koncentrationen mot det viktiga.

Med synliga handikapp är det svårare. Omgivningen blir skrämd, tror han. Det är ingen slump att onda filmfigurer som Darth Vader liksom många dataspelsmonster är krymplingar.

– Det finns en rädsla för att närma sig de här människorna, jag tror inte det är för att de kostar pengar som man vill ha bort dem. De påminner oss om att även vi behöver hjälp, om vårt maktlösa förfall mot lidande och död. Och det vill vi inte veta av.

Hur kan man tycka att bara Adryan är handikappad när stora delar av det så kallade normala Stockholm går på olika preparat mot smärta och sorg, undrar Jona Elfdahl retoriskt. Ytterst ser han sitt konstprojekt som ett uppror mot det effektiva samhället där alla förväntas åka med ett leende till jobbet

– På djupet handlar det om att vi är ängsliga för att inte passa in, det är en ängslighet som finns i systemet, hos nästan alla.

Mer läsning

Annons