Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Underhållande olycka

Annons

– Vem är jag?

Jonas Gardell öppnar med en fråga. I förkortningarnas förvirring är det svårt att utläsa bokstavskombinationen HBT, HBTQ eller HBTQL. Det är billiga skämt för att värma upp publiken, snabba skratt med spridda teman och en mästerlig teaterapa som växlar mellan tydligt artikulerade nutidsförklaringar och grov en buskisröst i sexskämten.

Mycket av föreställningen går ut på att sälja in sig till den av samhället besvärade medelåldersnormativa människan. Ord som förlorats över gågna år plockas upp och görs till löje av Gardell; dåndimpen, hippa, klämmig och så vidare.

– Varför får ingen dåndimpen nu för tiden?

Jonas Gardell berättar om att han inför en konsert på Gröna Lund övade på att svimma. Han lyckas dra igång en kort allsång. Han drar Mark(Levengood)-historier. Allt med en ledig och lite loj stil, närmast ofokuserat hoppande mellan ämnen samtidigt som han insisterar på att det inte blir något snusk i den här föreställningen.

Men det blir ju snusk ändå. Skämt om all sorters porr som finns på internet.

Visst är det med underhållande mimik, men den oerhört billiga humorn är ibland tröttsam. Det positiva är väl att Gardell har ett röstgalleri som kan besätta alla roller i en animerad film.

Varvat med barndomsberättelser om förnekad kärlek till tonerna av Elvis Presleys ”If I can dream” bjuder Gardell på åldershumor när han kastar av sig skjortan och spelar med fingrarna på det hängande skinnet.

– Det sorgligaste är att jag har tränat på gym i 15 år, ler han.

Han landar i en berättelse om föräldrarnas skilsmässa och blandar det med en dissekering av budskapet från tomat-skämt, bibelberättelser och stödgruppsfilosofi. På vägen till Arlanda såg han en gång skylten ”Trafikplats glädjen”, men ingen avfart.

Det märks att Gardell är lite krasslig. Han hostar alltjämnt genom föreställningen och det stör tempot mycket.

Utan någon bakgrundsmusik eller bisittare är det ju helt upp till estradören att bära sina 90 minuter. ”Trafikplats glädjen” känns som en trafikolycka av halvt utvecklade nedslag i en fullt utvecklad komikers samtidsbiografi, som just för kvällen går på halvfart.

Säcken knyts samman med en berättelse om att Gardells föräldrar försonas och när ovationerna tonat ut spelas Elvis ”If I can dream” i högtalarna. Gardell har lyckats med att få publiken att kvida av skratt och att bli ansträngt tysta. ”Den levande brylépuddigen”, som han kallade sig själv, har ett leende på läpparna.