Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ulvesson i schackfeber

/
  • Johan Ulvesson är ensam på scenen i en pjäs baserad på Stefan Zweigs novell ”Människoschack”.Foto: Steff Granström

Ett fartyg rör sig sakta mot Sydamerika. Ombord: Mirko Czentovic, världsmästare i schack. En neutral berättare. En skotsk affärsman. Och Doktor B.

Annons


”Shackspelaren” som gästade en fullsatt Storsjöteater i går kväll är baserad på en novell av Stefan Zweig. Zweig föddes 1881 i Wien och var en av första världskrigets ledande pacifister. Han flydde Österrike och nazisterna 1934 och begav sig 1941 till Brasilien där han skrev novellen ”Människoschack” år 1942. Samma år tar han och hustrun Charlotte sina liv.

Pjäsen ”Schackspelaren” är något så ovanligt som klassisk talteater. En skådespelare som håller sig på sin scen med en lågmäld, texttät monolog. Teaterteater. Till skillnad från alla blandformer och experiment. Text, skådespeleri, regi, scenografi, ljus. Inget mer.

I foajén finns schacksällskapet på plats, i programbladet skriver schackstormästaren Harry Schüssler om schacksport och dopning, nutidens schackdatorer och 1700-talets motsvarighet: en schackmästare ihopkrupen i en låda och sinnrikt användande av magneter skapade illusionen av specialbyggda schackautomater.

Scenografin för, givetvis, tankarna till ett schackbräde. Diskret rutig, upphöjd parkett där möblerna rör sig, som av sig själva, över golvet. Den vitklädde Johan Ulvesson som en av schackpjäserna.

Han gör sina 90 minuter i scenljuset väl. Låter den lågmälde berättaren bli den i allt annat än schack trögtänkte mästaren. Renodlar spelet och skärper uppmärksamheten när den verklige huvudpersonen Dr B dyker i en match mellan schackmästaren Czentovic och flera av passagerarna i grupp.

Huvudhandlingen rullas upp: Hur Dr B tillfångatagen av nazisterna och berövad all mänsklig kontakt kommer över en bok med 150 kända mästarpartier och klänger sig fast vid dem för att med tanken bemästra tortyren och slutligen drabbas av ett febertillstånd, som räddar honom ur sitt fängelse.

Den sceniska spelytan krymper med stigande schackfeber. Lågmäld spänning skapar utrymme för att få stora delar av publiken att rycka till när en replik med höjd röst kastas ut.

Det blir stående ovationer för Ulvesson när han är färdig. Jag håller med om att ”Schackspelaren” är en fascinerande historia men det är ändå något jag saknar.

Jag kommer på mig själv med att fundera på hur man skulle kunnat berätta historien annorlunda. Låtit huvudhistorien växa. Blir irriterad över logiska skevheter. Låter mig inte riktigt förföras av det visuella, tycker att den scenografiska lösningen känns som ett alltför självklart val.

Text, skådespeleri, regi, scenografi, ljus. Klassisk talteater. Och en fascinerande historia. Det borde räcka. Men räcker tyvärr inte ända fram för mig.

Mer läsning

Annons