Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tyskt, tätt, stiliserat

/
  • Monica Stenbeck, Marie Robertson och Marika B Lagercrantz gör alla kvinnliga roller i tyska samtidsdramat ”Oskuld”.  Foto: Urban Jörén

Salongen är ljus när skådespelarna börjar sjunga en psalm på scenen. Som en signal till publiken: det här gör vi inte själva, ni är också en del av det här, okej?

Annons

Regissören Melanie Mederlind har en förkärlek för tyskspråkig samtidsdramatik. Två av hennes tidigare uppsättningar har de senaste åren besökt Östersund: Elfriede Jelineks ”I Alperna” och Roland Schimmelpfennigs ”24 timmar Berlin”, båda i Riksteaterns regi. Dragen från dem känns igen i ”Oskuld” som spelades inför en välfylld salong i måndags kväll.

Texten är tät och formen stiliserad. Jag uppskattar skarpt formen och det välgjort estetiska även om det ibland ställer sig i vägen för att ta till sig innehållet.

Till vänster ett kök där en tv står på, till höger ett vardagsrum och en kyrka. En sliten fåtölj, mångfärgade kyrkfönster med en kyrkmålning ovanför: en Jesusgestalt till bords omgiven av människor. Fönster och dörrar som leder in i andra scenutrymmen. Genom det rutiga golvet löper en spricka, som ser avsiktligt oavsiktlig ut.

Ovanför: en rund skärm för projektioner som liksom svävar. Där visas scener som utspelar sig bakom kulisserna, men också filmade avsnitt som kompletterar den spelade berättelsen. Ibland fylls skärmen av starka färger, som hämtade ur kyrkfönstren nedanför.

Den runda skärmen ger mig flera associationer: en kristallkula, en lucka i en adventskalender, ett allseende öga. Associationer som sedan leder vidare i andra tolkningsbanor.

Här kliver en kvinna i röd klänning ur sin klänning och ner i ett hav. De båda illegala invandrarna nedanför skärmen, Fadoul och Elisio, ser hennes självmordsförsök men överväger konsekvenserna av att ingripa innan de ingriper. Sedan är det för sent.

Kvinnan heter Rosa och bor i en enrumslägenhet med sin man Franz som slutat studera till läkare (”Jag saknar medlidande”) och istället fått jobb på begravningsbyrå.

Det möjliggör för paret att skaffa barn om nu inte Rosas sjukliga mor fru Zucker (underbart drastiskt och bistert spelad av Monica Stenbeck) samtidigt flyttat in, ständigt upprepande repliken: ”Om jag arbetat på en bensinmack så skulle en enda cigarett vara tillräcklig för att spränga allt i luften”. Och om det inte vore för att Franz så helt gått upp i sitt jobb att han börjat ta med sig det hem: på fönsterbänken flockas de okända dödas urnor.

Så där fortsätter dramat, som hämtat ur verkligheten men hela tiden med dragning åt det absurda: med en talkör av överlevande efter en amoklöpare, med en kvinna som söker upp anhöriga till mördade och presenterar sig som gärningsmannens mor som vill ha förlåtelse, med en blind stripteasedansös som heter Absolut och som möter Fadoul på en busshållplats samtidigt som han hittar 200 000 euro i en plastkasse, med en filosof som rasar mot kapitalet och, talande nog, är gift med en stum guldsmed.

Berättelsen ligger inte i de enskilda ödena utan i den väv som blir till av dem gemensamt. Här finns inga tydliga budskap men för mig kommer det att handla om medmänsklighet och livsval. Den korta scenen med en bilkö som blir till en talkör som hejar på en självmordshoppare är central: vilket samhälle vill vi ha, ett där det är viktigare att komma i tid till jobbet än att en människa överlever?

Mer läsning

Annons