Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Två sektledare – en rättsskandal

Annons

Debatten om fallet Thomas Quick i SVT:s Veckans Brott kommer att gå till tv-historien, inte bara för Leif GW Perssons glödande raseri och Göran Lambertz iskyla.

Dan Josefssons avslöjande dokumentär om hur terapeuterna på Säter förtrollades av sin läromästare Margit Norell ger en viktig nyckel till rättsskandalen. Det fanns klara drag av sekt i den relationen. En så lång rad av felbedömningar hade aldrig kunnat göras utan den makt hon utövade över sina adepter.

Men det är ändå svårt att smälta att Margit Norells inflytande kunde få så katastrofala följder. Kanske fanns det en faktor till som det inte pratas om så mycket: Thomas Quick/Sture Bergwall själv. Man kan välja att betrakta honom som ett drogat och utnyttjat offer. Men man kan också, som debattören Lena Andersson gjort i några inlägg, se honom som en psykologisk domptör som får poliser, terapeuter och jurister att bete sig "som ett helt följe i ett skådespel" (hans egna ord) och till slut låta sig övertygas om att han verkligen är den massmördare han utger sig för att vara. Margit Norell verkar i Sture Bergwall ha haft en värdig utmanare i konsten att krypa in i folks psyken och styra dem som marionetter.

Det finns gott om exempel i världshistorien, från Knutby till Nazityskland, på vilken makt sektledare kan skaffa sig över människor. Fallet Quick kan vara resultatet av två manipulativa personligheter som dragit åt samma håll. En hjärntvätt upphöjt till två. Med det perspektivet blir "Århundradets rättsskandal" inte mer försvarbar, men lite mindre obegriplig.

I så fall har Leif GW Persson rätt i att man ska vara försiktig med att dra principiella slutsatser. Det kanske inte var ett systemfel inom rättsväsendet som fick Thomas Quick att först dömas för åtta mord – och sedan frias. Perssons slutsats är att det var ett antal "dårar i rättsapparaten" som gjorde fel. Men hur förvandlades dessa erkänt skickliga experter till "dårar"? En förklaring kan vara att starka psykologiska mekanismer fick dem att gå bort sig totalt.

Enkla, grundläggande behov av att bli sedd, bekräftad och få beröm, i kombination med den berusande känslan av att tillhöra en grupp som bryter ny mark inom rättspsykiatrin, tycks ha bidragit till katastrofen.