Två konstnärskap, två ateljéer – nu tittar vi in hos paret De Geer

Det var Marianne Lindberg De Geer som kläckte idén om en tillfällig flytt av ateljéerna från gamla skolan i Årsta till Färgfabriken Norr.

– Jag kom hit och såg huset och upptäckte hur likt vårt ordinarie det är. Faluröd utsida, exakt samma fönster, det var så mycket som stämde.

Fast fönstren sitter högre på I5:s gamla exercishus, där Färgfabriken är inrymd, och därför fick man bygga ett loft för att komma upp i rätt nivå med de tillfälliga ateljéerna.

– Det finns en symbolik i det också. Vi höjer oss över marken och visar vår idévärld, säger Marianne.

Det är onsdag eftermiddag när vi träffar konstnärsparet De Geer och det är tusen och en saker som ska ställas på plats. De har haft hjälp av en assistent att packa allt, och hon har varit systematisk; ritat upp ateljéerna på en numrerat rutnät och märkt flyttkartongerna med samma nummer.

Allt kom inte med – det vore en omöjlighet. Carl Johan har jobbat i sin ateljé i 27 år och aldrig städat.

– Man såg inte golvet, säger han. Och konstaterar att det varit både intressant och jobbigt att röja och gallra.

Bland alla papper har han hittat några av de stora reportagen från sin tid som fotograf. Om Parismodet för DN 1967, om kårhusockupationen för Se -68.

Carl Johan och LT-fotografen Henrik börjar prata kamerateknik och jag går över till Marianne på solsidan igen. Frågar hur hon tror att det kommer att fungera med två obefolkade ateljéer; är det intressant för besökarna att vandra runt i dem när inte konstnärerna själva är där?

– Jag tror att vi är högst närvarande ändå, skrattar hon.

– Dessutom kan det vara lite kittlande att få gå runt och kika utan att vi är på plats. Fingra på grejerna, kommentera fritt. Som att kika i badrumsskåpet när värden inte ser, du vet.

Lite skakigt känns det ändå att släppa in folk i ateljén.

– På vanliga utställningar visar man det man är nöjd med. I ateljén är det misslyckandena som är kvar.

För säkerhets skull har hon slagit in en del av dem i gråpapper. Marianne Lindberg De Geer är en konstnär med integritet, som vet när hon ska säga hit men inte längre.

Min nästa fråga handlar om hur det kommer att känns att komma tillbaka till Stockholm. Kommer de inte att känna sig hemlösa utan sina ateljéer?

– Ingen fara, säger Marianne. Just nu håller vi på och skriver, Carl Johan på en bok och jag på en ny teaterpjäs, och skriva kan man göra var som helst. Och får vi någon bildidé som måste genomföras får vi väl flyga upp och göra det här.

Carl Johan virvlar in i rummet och börjar kommentera Mariannes oändliga rad av porslinsfigurer och andra småprylar på hyllorna.

– Det här är inte bara kitschiga prydnadssaker, säger han. De används för att skapa relationella dramer. All Mariannes konst handlar ju om relationer.

Och din konst, vad handlar den om?

– Det kan ju inte jag förklara. Det får du fråga Marianne om.

Så jag frågar Marianne; Vad handlar Carl Johans konst om?

– Den handlar också om relationer. Såklart, säger hon.