Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Två intressanta konstnärsmöten

/
  • Lena Björn ställer ut konst fylld av rörelse på Galleri Remi. Här objektet ”Huskroppar”.
  • ”Innerst inne är jag en naturromantiker”, säger Leif Öhr som ställer ut på Härke konstcentrum.

Annons

Att gå in på Galleri Remi i Östersund just nu blir en märklig konstupplevelse. Rummet är helt förändrat, eller kanske inte. Det är inte rummet som är förändrat - det är den konst som visas som förändrar rummet.

Lena Björn från Tranemo ställde ut på Remi för fyra år sedan. Då visade hon också verk med plexiglas och jag minns teckningar med aikido.

Nu har allt dragits ut ännu längre. Här finns verk som pendlar mellan målningar och objekt. Små kuber av plexiglas som ser olika ut beroende på från vilken sida man tittar. Här finns en stor målning på aluminium och en annan stor målning på tre stora plexiglasskivor som hänger framför varandra. Här finns en slags skulpturer, stiliserade delar av hus i betong med påmålad text. Och visst här finns också måleri av mer traditionellt slag och teckningar som på ett mycket intensivt sätt visar rörelse.

– Jag strävar efter att komma ut från väggen. Det har bland annat lett mig till de här små blocken i plexiglas, berättar Lena.

Den största målningen är döpt till Frieda. Den visar en liggande kvinna med ansiktet neråt i ett utsatt stadslandskap. En målning av utsatthet och utelämnande. Den har sin bakgrund i den uppmärksammade filmen om gatubarnet Frieda från Sydafrika. Lena Björn blev mycket gripen av filmen.

– Jag tog kontakt med filmbolaget efteråt. Och jag fick träffa Frieda när hon var i Sverige, blev drogfri och fick studera. Men filmen grep mig för att den visade den urkraft som finns i en liten fattig, utsatt människa. En kraft som kan vara så mycket starkare än den jag och andra i välfärden har.

På de stiliserade hushalvorna i betong finns delar av världens millenniemål ditskrivna. Målen som vill halvera fattigdomen i världen.

– Men om vi ska få någon ordning på världen måste vi börja med att lyfta de svagaste. Om vi inte gör det först kommer vi aldrig att klara svält eller miljöproblem.

I galleriet finns också en rad teckningar. Intensiva kroppsstudier fulla av rörelse. Men även här finns en utsatthet, en streckad kropp mot det vita papperet.

– Jag håller alltid på att teckna. Jag har en modell som kommer en gång i veckan. Hon dansar då till musik jag valt och gör yogaövningar och jag tecknar. Jag efterarbetar aldrig en teckning men jag gallrar mycket hårt.

Ett hus återkommer ofta i de verk som nu visas på Remi. Ett hus som symbol för instängdhet eller utestängdhet. Lena Björn har många tankar bakom det hon visar. Hon beskriver sitt konstnärliga skapande ganska fint i sin dikt ”Mitt innersta rum”:

Härke konstcentrum

På Härke konstcentrum ställer sedan i lördags Leif Öhr ut. Leif är konstskribent i ÖP, lärare i konst och har precis gett ut sin tredje bok ”Gör mig synlig igen”. Och han är dessutom konstnär med någon utställning varje år.

I den fina lokalen på Härke måste gardinerna vara nerdragna på grund av det starka solskenet. Det kan vara en anledning till att några av Leifs målningar ser lite mer gråskaliga ut än förr. Men det kan också bero på att hans konst söker nya vägar.

– Jag drar mig mer och mer bort från den föreställande konsten. Jag är så förtjust i färg och form så det kan bli helt nonfigurativt framöver, säger Leif Öhr.

Målningarna på Härke pendlar mellan det föreställande och det abstrakta. Landskapen är ganska hårt reducerade till ett stiliserat träd, en fågel, ett moln.

Det här är ett klassiskt måleri. Ett stilfullt anslag. Ett uppriktigt försök att kommunicera det okommunicerbara. Naturen tillåts inte ta över duken och målaren bestämmer vad oljefärgen ska visa. Inga motiv tillåts ta över från målaren. Och många av målningarna är stora.

– Ja, jag vill utmana fegheten. När jag har målarkurser är det alltid någon som sitter och petar med något smått. Dem får jag att måla på stora papper. Jag vill att varje målning ska vara som ett rum där man kan gå in och se olika delar av rummet.

I sina böcker och i sina målningar räds inte Leif Öhr de stora frågorna, de eviga frågorna.

– Men i allt jag gör finns det ändå alltid kvar några spår av naturen. Innerst inne är jag nog en naturromantiker, nästan panteist.

Två helt olika utställningar. Två intressanta konstnärsmöten.

Mer läsning

Annons