Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Två fria röster möts i Vimmerby

Pippi Långstrump och Loranga är två av barnlitteraturens mest älskade anarkister. Deras skapare har också gemensamma drag, med ett stort undantag. Almapristagaren Barbro Lindgren undviker idyllen som finns i Astrid Lindgrens böcker.

Annons

Äppelträden har blommat över, men pelargonerna på glasverandan, aklejor och syrener står i full prakt. Astrid Lindgrens varsamt bevarade barndomshem i Näs till och med luktar förr i tiden, kanske tack vare kökssoffor och trasmattor. Emils snickerboa, fåglarnas intensiva sjungande och sockerdricksträdets ihåliga stam bidrar till Bullerbykänslan i Vimmerby.

Här inledde Barbro Lindgren föra söndagen sin intensiva pristagarvecka, som avslutas i dag med utdelningen av Almapriset i Stockholms konserthus.

Många av programpunkterna under veckan har naturligt kretsat naturligt kring Barbro Lindgrens och Astrid Lindgrens gemensamma beröringspunkter. Men den småländska idyllen, högst påtaglig i försommarvärmen, skiljer de två barnboksgiganterna åt, den hittar man inte i Barbro Lindgrens författarskap.

– Idyller och det som är roligt och bra jämt tar jag inte med i mina böcker. Svårigheterna är intressantare, då får jag tänka. Riktigt så här idylliskt hade jag det inte heller i min uppväxt, säger hon.

Därmed inte sagt att det som Barbro Lindgren fastnar för - sorgen, känslan av att inte passa in och det lite skeva i tillvaron - skulle saknas i Astrid Lindgrens litterära universum, där ensambarnen Mio och Skorpan är lika tongivande som Madicken.

– Det är de barnen som vi båda skrivit mest om. Döden intresserar mig också, det är något svårt och smärtsamt. Några glada fester är det inte i mina böcker, säger Barbro Lindgren, med kaffekoppen i handen i ett lummigt hörn av Näs.

Här på gården och i Vimmerbys omgivningarna rörde sig Astrid Lindgren fritt under hela sin uppväxt. Barbro Lindgren tror att det var samma slags frihet som var så avgörande för henne själv.

– Jag hade en helt annan frihet än vad barnen i dag har. Det var tur för jag är den mest frihetsälskande människa jag känner till. Jag minns det som att jag gick ut på morgonen och var borta i timmar, gjorde vad jag ville i skogen eller i småbutikerna. I fiskaffären lärde jag mig att rensa strömming. Jag byggde upp min värld på mina villkor.

Senare i livet blev skrivandet det egna ställe, dit hon i alla år lyckats smita iväg även när tiden inte räckt till. Det gäller bara att ha något att skriva, berättar hon, men det har sällan varit ett problem. Det mesta har funnits i den absoluta närheten. I "Jättehemligt"- och Sparvelböckerna tog hon från den egna barndomen, i de mer absurda Lorangaböckerna från familjelivet på landet utanför Stockholm.

– Jag skrev om hur vi hade det. Min svärfar kom ibland, han hade tråkigt och stannade längre och längre, han fick bli Dartanjang. Min man, Loranga, var inte som andra människor. Han hade bra humor och lekte mycket med pojkarna. De spelade fotboll med konstiga saker, han tyckte att de skulle lära sig förlora, minns hon.

De absurda Lorangaböckerna kom på 1960-talet, en period då de landade väl. De besläktade böckerna om "Vems lilla mössa flyger", med samma lite anarkistiska ton, kom däremot på 1980- och 90-talen, då tidsandan var en annan. Barbro Lindgren står till synes opåverkad av omgivningens förväntningar.

– Jag tänker inte så, bara på det som är viktigt för mig som borde kunna vara viktigt även för andra. Men jag är ingen sällskapsmänniska, jag behöver få vara för mig själv och då påverkas jag inte heller av omvärlden.

Hon berättar om sitt första möte med Astrid Lindgrens böcker, när hon nyss börjat skolan och alla klasskompisar läste "Pippi Långstrump". Själv tyckte hon att det var en fånig titel, den kunde inte vara bra.

Det är en bra historia, om hur du minsann inte tänker läsa Pippi när alla andra gör det. Är det en bra bild av dig?

– Ja, det är inte så dumt tänkt. Jag måste hela tiden ta reda på saker själv och inte utgå från vad andra säger och tycker. Därför går jag emot nästan allt, har jag en känsla av. Och mer nu än under uppväxten.

Elin Viksten/TT

elin.viksten@tt.se