Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

TV-Krönikan: Se upp för dårarna!

"Det är klart att det är något fel i huvet på folk som frivilligt åker i 130 kilometers fart utför ett brant berg täckt av is."

Annons

Störtloppsbacken i Rosa Khutor förväntades skicka åtminstone ett par offer till gipsvagga.

De kaxiga gossar som inte for mot avgrunden tillräckligt snabbt var enligt Anja Pärson oskickliga, osäkra eller ur slag. En förlorad hundradel dömdes ut med ett "han måste krypa ihop mer i hoppet" eller "där åkte han alldeles för långt ut".
"Det ska vara extra svårt i OS", sa Anja hårt. "Vi har faktiskt några namn som inte borde stå på startlinjen."

Underbart uppfriskande morgon-tv.

Men de flesta grenar i vinter-OS går faktiskt ut på att slå sig sönder och samman. Störtlopp, slopestyle, backhoppning, rodel, konståkning: det ska kraschas förr eller senare.

I sommar-OS är det inte alls lika farligt. Dessutom har exempelvis friidrott en charmig botten i människans kamp för överlevnad på stenåldern; springa fort, hoppa högt och långt, kasta spjut och slunga sten efter sitt byte.
Men när föddes backhoppningen? Var det när man fick syn på mammuten nedanför klippan, knöt fast två stockar vid fötterna och hoppade ner i huvudet på den?

Hellner skär mållinjen fyra tiondelar efter Cologna och min vän A som sjunkit djupt ned i hörnsoffan i min hemma-OS-studio har sin åsikt klar.
"Hade han bara tatt i lite mer i backen hade han klarat det. Han skulle ha tränat lite mer intervall", säger A kritiskt och tillägger, innan hon låter en chokladpralin från skålen på bordet tysta munnen: "Silver är väl bra, men guld är guld liksom."

A sitter kvar en stund och bränner av ännu en initierad kommentar till 3 000 meter skridsko.
"Vilka jättemuskliga lår de har! De måste ha jättesvårt att hitta byxor."
Med det tackar A för kaffet. Hon ska iväg och titta på juniorhockey.
Jag tänker på Johanna Östlund, Sveriges bästa damskrinnare som gav sig fan på att komma till OS 2014. I flera år har hon bott i tyska Inzell för att kunna träna 30 timmar i veckan och nå sin skridskodröm utan olympiskt stöd.

SOK mjuknade inte för det, men jag hoppas att Johanna finner tröst i att det personliga rekordet på 4,19,79 skulle ha platsat. Koreanska kommittén lät Shin Young-Yang åka till Sotji där hon tog ytterligare fyra sekunder på sig.

Och plötsligt står Leif Boork och viftar i damkronornas bås.
Det gick till så här: "Tjena Borken, vill du bli OS-tränare för damlaget?". "Jag vet inte, jag kan ju inget om damhockey." "Men det blir ju perfekt det Leffe!".

Jag älskar damkronorna. Men just nu är jag otrogen med japanskorna. De som skulle köras omkull och vars lilla målvakt skulle peppras med höga skott. Inget sådant släpptes förbi, bara en styrning i power play.

Enligt uppgift har Japan 2 100 registrerade damspelare, endast tusen färre än Sverige. En tredjedel av landets alla hockeyspelare är tjejer.

Och det saknas inte vilja. I Japan förväntas kvinnor stanna hemma och ställa fram mat när maken kommer hem från sin kostymkarriär i city. En tidigare premiärminister har till och med sagt att den kvinna som inte föder barn inte ska få någon pension.
Så jag antar att det krävs ännu mer jävlaranamma av japanskor än svenskor för att orka bryta normen och dra till ishallen i stället för barnvagnsbutiken.

Det saknas inte kunnande heller. Japans damhockeylandslag tränas av kanadensiskan Carla McLeod, dubbel OS-vinnare från Turin och Vancouver. Det "leende landslaget" lär sig kanadensisk hockey, tränar mot amerikanska collegelag och låtsas inte om att de är små.

Det här är inte det sista vi ser av japansk damhockey. Go girls!

Efter hockeyn tar min nästa gäst E över A:s plats i soffan. Damernas skidskyttesprint pågår.
"Va!? Har vi inga svenskor med? Hon som var jättebra, vart har hon tagit vägen?".
"Magda är pensionär nu och är det Helena Ekholm du tänker på så är det hon som pratar", informerar jag.
Men då är E redan försjunken i grubblerier huruvida deltagarna får välja skjutbana själva.

Hon hoppas innerligt att det är så, annars måste det vara svårt att komma ihåg vilket nummer man skulle ta när man är sådär trött.

Bäst OS-tv 9 februari: Förutom Hellner – Anja Pärsons initierade guldkorn. "Jag har känt på Bode Millers skidor. Det är två järnrör."

Sämst OS-tv 9 februari: Per Elofssons floskler. "Det gäller att ta fram det där lilla, lilla extra för att nå ända fram." Zapp.